Jag är öppen dörr genom vilken solglimt
Jag är tomma sammetsstolen
Jag är dike för orkester
Jag är nedrasad ridå
Jag är öde Jag är knirr
En gång var pjäser här:
tragedier mest men ”med komiska inslag”
som det stod på dörrn
En kvinna var det jämt här
Hon spelade samma roll
om och om igen
fantisera
vara kär
ligga med
Det kom inhyrda skådespelare
och kvinnan sa sig älska dem alla
Hon grät och hade sig när de försvunnit ut i ridån
Men lika glad blev hon när en ny äntrade scen
Hon såg aldrig någon skillnad på dem, tossan
Det blev så småningom tradigt
fler och fler stolar stod tomma
sist var bara kvinnan kvar
hon öppna dörren och gick hon med
då blev det lättnad
Jag är golv av gamla tiljor
Jag är öppen dörr genom vilken solglimt
(skriven kring sekelskiftet precis innan jag träffade mannen i mitt liv kan tilläggas, man måste städa ur ordentligt och bli riktigt tom. Jag minns att en redaktör/poet Joar Tiberg på Ordfront tog in den..(snygg kille..klicka får ni se....det tyckte han själv också vad jag minns) Han kunde inte låta bli att påpeka att den är lite för Gunnar Björlingsk för hans smak...Fast jag är inte en tom teater längre...jag vet inte vad jag är.... )
Ville drar Olle i parken. Olle har haft klubban i mun sedan klockan elva. Nu är hon halv ett...väl spenderad krona kanske man kan säga...
Ville plåtar mig vid samma tidpunkt dvs 12.30
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar