martin o olle kör i snöstormen till mariestad-
jag ringde mobilen för en tre kvart sedan- då hade de sju mil kvar- vi lägger på sa jag, vill inte prata när martin kör
det var halt sa han...jag blir bara sjåpigare och sjåpigare med åren
(och med antalet barn)
Okej, vi ska till Egypten snart och ja, det finns arga unga radikala egyptier som kan tänkas vilja
spränga turistohotell i luften och ja, jag kommer spana in människor med onaturligt bulliga västar och hänger i lobbyn..visst, det är en risk...men det är något med trafikolyckor....det är det där triviala...att döden inte är speciellt dramatisk eller storslagen utan kommer klädd som en helt vanligt vardag...en ynklig trivialitet som bara sveper undan...
låg o läste om delar av Michel Houellebecqs Plattform och tänkte på språk och ensamma subjekt: Den plats han skriver ifrån är tilltalande...och den är definitivt inte familjemänniskans, den tillhör alltså inte kvinnan som kliver in på Mcdonalds omgiven av barn och man och beställer happy meal lådor åt alla. Och om man ska inta den positionen i sina texter eller vad man nu vill då måste man döda familjen först...eller åtminstone våga gå väldigt långt hemifrån varje dag när man skriver...Det handlar om en mycket ensam plats...ett förhållningssätt...
barnen får mig att använda språket som något trygghetsskapande, vaggande, upprepande etc
men det språk som lockar mig sätter allt i gungning och är farligt....
okej, de är framme
och ville och jag ska försöka oss på sista banan i psychonauts; Köttcirkusen
och Houellebecq är tyvärr alkad och ensam vad jag har fått höra....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar