I boken Mitt liv med Dostojevskij skriver Fjodors fru Anna Dostojevskaja sin levnadsberättelse och som namnet antyder är det livet med den berömda maken som står i fokus. Anna framstår som en tidig bloggare: rättframt och generöst inviger hon oss i hennes och Fjodors vardagliga bekymmer. Hon beskriver styvfamiljsproblematik, gräl, dispyter och trångmål. Fjodors sjukliga svartsjuka verkar asjobbig. Han blev helt galen om hon hade kul med yngre män till exempel.
Det fanns en slags kvinnor i Ryssland som kallades Nihilistflickor. Dessa kunde Fjodor inte fördra.
”Deras förnekande av all kvinnlighet, deras ovårdade yttre och affekterat grova ton tyckte han var motbjudande, och hos mig satte han värde just på de motsatta egenskaperna”
Fast hon framstår inte som ett mähä och det verkar som om Fjodor ser henne som sin intellektuella jämlike. Deras samliv framstår som rätt modernt. Vid middagsbordet var det till exempel förbjudet att tala om saker ovanför barnens huvud: alla skulle ha en chans att delta i samtalet.
En sak de bråkade om: Fjodor förnekade att kvinnor hade uthållighet och sa att de inte kunde sträva envist och långvarigt mot ett uppsatt mål. Han tog frimärken som exempel. Män som börjar samla frimärken, de samlar och samlar systematiskt och envetet och överger aldrig sitt frimärkssamlande. En kvinna däremot: hon grips av en brinnande önskan att börja samla, köper ett praktfyllt album, tråkar ut alla släktingar och vänner med att tigga till sig frimärken, gör av en massa pengar på att köpa dem, men sedan slocknar henns önskan. Det praktfulla albumet ligger bara och skräpar!
Anna blev arg och för att bevisa att han hade fel började hon samla frimärken. Vilket hon envist och uthålligt höll på med hela livet.
tisdag 13 juni 2006
Kvinnor och frimärken
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det är ett tecken på sundhet att snabbt inse hur fantastiskt tråkigt det är med frimärkssamling SNABBT. Dostojevskij är så tråkig så tråkig så tråkig, jag vet att jag borde inse hans storhet men jag bara somnar. Hans fru verkar cooligare.
SvaraRaderaHåller med Ondskan, det är bara tecken på enkelspårighet att snöa in på saker så total som män kan göra. Men samtidigt måste man ju erkänna att det kan uträttas en del i förbifarten.
SvaraRaderaJag sträckläste Brott och straff. Vill gärna låna frugans bok.
Jag älskar alla de stora ryska författarna - särskilt Gogol, men det hör inte hit. Om Anna Dostojevskaja måste man ändå säga: Respekt. Som stod ut. och så verkar hon ha varit cool.
SvaraRaderaAlltså jag SLUKADE både Idioten & Bröderna Karamazow när jag var ung- & han har en stor plats i mitt hjärta: & bägge dessa böcker reciterade han först för Anna som stenograferade vad han sade. Sen renskrev han och ändrade och fixade. En sådan metod skulle man använda sig av för att skriva längre historier---
SvaraRaderaJag tycker mer om de mindre ryska författarna. Minns inte alla namn, men jag läste de mest storartade noveller när jag pluggade ryska. Åh, stora känslor med enkla medel. (Och jag tror faktiskt att lite av den här extra tyngden och krångligheten det blir på svenska är participens fel. De måste ersättas med bisatser på svenska.) Sen älskar jag ju förstås Krig och fred - tidernas första och största såpa! Innan ens tv var påtänkt!
SvaraRaderaMen det var ju nästan lite sorgligt att Anna måste börja samla frimärken bara för att bevisa att han hade fel ... Hon hade kanske kunnat ägna sig åt något hon tyckte var roligt i stället.
SvaraRaderaOch kanske är frimärkssamlande "bara för att bevisa" något som vi sysslar med ALLDELES för mycket just nu. tänker jag.
SvaraRaderaAbsolut sorgligt att hon skulle börja med just det! Men det där med dålig uthållighet stämmer tyvärr in på mig, jag kände mig träffad. Som om jag inte har den "manliga autism" som behövs för att snöa in på EN ENDA sak...och bli asbra på just DET. Men det kanske är som ondskan säger: det kanske är aktiviteterna det är fel på....je ne sais fucking pas
SvaraRadera