söndag 21 januari 2007

Författaren som gisslan

Okej, en kort summering av Milan Kunderas text "Die Weltliteratur"som jag nu läst.

Han lutar sig mot Goethe och hans tankar om en världslitteratur som står över den enskilda nationens lilla kontext. Kundera säger att Europa inte lyckats få till stånd en stor kontext, en gemensam litteratursyn. I stället tjuvhåller varje nation på sina egna författare, tar texterna och författarna som gisslan och tolkar dem helst i väldigt nationella och snäva perspektiv. (Förringar dem skulle man ju också kunna säga)

Sanningen enligt Kundera (och Goethe) är att stor litteratur alltid står över det språk den råkar vara skriven på och den plats författaren råkar vara född. Rabelais lästes bäst av en ryss (Bakhtin), Dostojevskij förstods bäst av fransmannen Gide, Ibsen tolkades bäst av en irländare Shaw osv. Vi kanske också bäst får syn på den stora litteraturen ifall den är skriven långt borta. På flera ställen i texten hänvisar han till Gombrowiccz "Ferdydurke" som jag inte har läst. Om jag förstår Kundera rätt hävdar han att G hade räknats som en av de stora ifall han skrivit på tyska och att Kafka inte hade räknats med alls ifall han hade skrivit på sitt eget språk.

Vad kan vi i vår nordliga provins dra för slutsatser av detta? Kanske att vi måste skriva på ett stort språk för att tillförskansa oss en roll i världslitteraturen.

So, start practicing kids. Våga i alla fall vara större än er nations berättelse om er!

Nu kom jag plötsligt på en sak som Voltaire har skrivit och som faktiskt har med det stora sammanhanget att göra. Litteraturen är en eld som tillhör alla, vi har alla rätt att ta hem den och låta den brinna hos oss ett slag. Oavsett vilka vi är och var vi bor. Plötsligt blev litteratur något spännande och stort.




Andra bloggar om: , , , , ,

4 kommentarer:

  1. Eh, och män tolkas bäst (i alla fall mest) av ... män? För är det inte slående att det mest är mäns verk som räknas som stor litteratur? Inte ett enda kvinnligt exempel i ditt inlägg ovan. Får rota fram blaskan i högen och testa min tes på originalartikeln.
    Kom på nästa bloggträff, snälla! Jag uppskattar verkligen dina skriverier.

    SvaraRadera
  2. Åh, vad fint och hoppingivande.

    Jag reagerade faktiskt inte på det här med män och män, det har ju varit regel hittills. Men med kvinnor i vår generation och framåt ska väl 200 års emancipation börja synas än mer i kulturhistorien.

    SvaraRadera
  3. Lisa: ja litteraturhistorien dräller av män, inte så konstigt tycker jag...jag blir inte alls störd av det. Men tillhör inte könet också den lilla kontexten egentligen?
    Elller är jag bara en romantiker som (faktiskt!)tror att det mänskliga subjektet kan allt, står över allt...oavsett kön, nation, lyten, språk o andra BEGRÄNSNINGAR....
    Och ja, jag kommer gärna på nästa bloggträff!

    SvaraRadera
  4. Kundera har ju själv övergått till franska på senare år. För övrigt fattar jag inte varför inte han har fått Nobelpriset.

    SvaraRadera