Mango i vinäger & förstört hår

Hos min finfina lite trötta handlare på Örnbacken inhandlades denna burk.
Den var ett bra alternativ att ha till köttbullarna.
Mango i vinäger, gurkmeja,salt,chili & senap. Surt & starkt.

Olle sitter rödgråten i badet. Han vägrade att bada med de barbiedockor jag valt ut åt honom, de med förstört hår. Han skulle prompt ha de med oförstört hår. Jag och hans far vann dock.... till slut...efter mycket bråk och skrik. Nu badar han med de med redan förstört hår och är hyfsat tillfreds. Martin passar. Aldrig sett maken till bestämd unge.

Valet 2006- Göran Persson & bananskalet

Jag vet inte vad jag ska rösta på i höst.

Om Göran Rosenbergs bok "Plikten Profiten och konsten att vara människa"
var ett partiprogram så skulle jag rösta på det. Ibland tror jag att jag är en gammaldags socialdemokrat. Jag tycker inte sjukvård eller fängelser ska drivas av profit till exempel och jag blir galen när jag tänker på de enorma löneklyftorna i USA. (Läs "Nickel & Dimed")

Men min man kallar mig ofta för Gunnar Hökmark när det hettar till vid middagsbordet. Dett a i o f sig för att han själv ofta intar vänsterperspektiv och det skulle inte bli någon vidare diskussion annars..

Jag har svårt för socialdemokratin som den ser ut i dag. Jag upplever den politiska makten som en kameleont. I princip verkar den socialdemokratiska ideologin kunna fyllas med vad som helst.

Och många av dem jag träffat som verkar inom socialdemokratin på olika nivåer har jag upplevt som...falska..som politiska strebrar, inte att lita på, inte reflekterande. Nå....Brita Lejon var ett undantag och det finns förstås fler. Men hon åkte ju ned från toppen i ett huj.

Jag förstår inte hur socialdemokraterna kan säga sig vara emot ökade klyftor i samhället när deras politik just varit med och skapat dessa ökade klyftor som de påstår att borgarna står för.

Jag sympatiserar ibland med vänsterliberaler men anser lika ofta att de har en snäv världsbild och färgade linser på glasen när de beskriver verkligheten. Framförallt när de skriver om makroekonomi och när de skriver journalistisk, vilket många av dem gör. Ingen nämnd och ingen glömd.

En del vänsterliberala journalister är som vår tids laestadianer: De är de som vrålar "djävulens gardiner" hela tiden. Företag är onda, rika människor som har städerskor är onda, journalisterna som skriver felaktigt om strejken i Vaxholm, marknaden är ond, folk som inte vill ha knarkare till grannar är onda, några som inte älskar oss har våldtagit vårt land etc) Faktiskt är det så att jag VET direkt när jag börjar läsa någon av dessa människors texter vad de kommer vilja säga…och jag gäspar.

Så det behövs något nytt..Men jag vet ännu inte vad.

Det kanske är så att en moderat seger är priset vi måste betala för att vänstern ska skärpa sig?

Göran Persson gav mig förresten sitt bananskal på en SSU kongress som jag skrev om förra valet. Han såg sig om efter en lämplig hand att lägga skräp i och fick syn på min.

Gå inte på mig för hårt nu. Jag är inte van att skriva om min politiska hållning och vill inte ha massa hätska kommentarer. Lugnt och fint.


Andra bloggar om: valet 2006, val, socialdemokrati, göran persson, rösta, demokrati,politik

Välkommen

Du som gogglat på "handikappade barn som bajsar" och hittat hit, välkommen!
Och alla ni i Syrien, Asien och Egypten som googlat på Muhammed, välkomna hit.
Och ni som googlat på gitarrmongot, thaimassage, snygg, plastlampa, poppel, Arlanda, långtidsparkering och sexistiska roliga historier. Väl mött. Men allra mest välkomnar jag de 3 % som googlat på Rick Bruch och hittat mig. Det känns så rätt.

Bästa repliken om elitlistan

"Det är så bortom all dumhet. Om de tycker att det är kul att skriva att jag är pedofil - vad fan ska jag säga. Jag har varit ute i slummen och jobbat i dag så det här känns jävligt oviktigt"

Martin Timell i Bangladesh, intervjuad av Expressen förra veckan

Andra bloggar om: martin timell, elitlistan, diskussionsnivå

"My 8th avenue kings"- part 4

Lisa is one of the bartenders at Walter’s. She came to the States in 1989, at twenty-two, from a working class family in Manchester, England. She ended up in New York by chance. Left home at twenty, hitch-hiked through England, worked her way, went to Israel, to Florida, met people from New York, came here, and started working at Walter’s right away. She and Rick used to be a couple but now they’re just friends. She used to work here every night, living at Rick’s place. Now she’s been married for two years. Lisa beams when she tells me what her husband does.

“He’s a professional wrestler. We do well. Live in Queens. Maybe we’ll have kids.”

At one o’clock at night the bar is packed but I have to go home. First I have to go to the store. Suddenly Rick pops up behind me.
“Want me to walk you home?”
“No, I’m fine.”
“Need anything from the store?”
“Just some coffee.”
“I wanna pay.”
Rick moseys into the store and tells me to get anything I want. A small tin of coffee isn’t enough.

“Have some more, have some more!”
So the sum is, finally, thirty dollars, and Rick pays.
“Thank you so much, Rick. You are a good man.”

Next morning, I call Helena who worked here as a bartender for many years, but who now lives in Las Vegas. She’s known Rick for a long time.
“He’s such a sweetie”, she says. “He is like your big brother. Once I worked at this restaurant and got into an argument with the Yugoslavian head waiter who grabbed my arm really hard, leaving a bruise. When Rick saw the bruise he went straight there and talked to the guy. Like, touch Helena one more time and I’ll fuckin’ kill you. That’s Rick. He cares.”

Eric Clapton plays in Madison Square Garden tonight and the Estoril Sol is full. Glenn the waiter quit last Friday, so George has called the agency for unemployed waiters and gotten a new star who has just started. This guy looks really old. White hair, glasses, and the black suit and bow tie you would expect. Nick is his name, and he’s definitely under stress. He makes mistakes, stumbles, forgets to serve water right away. I hear George bellowing from the bar, “Stupid!”. George rails against the old man who looks completely confused. He hunkers down as if he’s expecting a blow.
George’s oldest son Jimmy tends the bar tonight. He’s twenty-seven and has a law degree from Cambridge, England, the pride and joy of his father. But a good degree doesn’t automatically get you a good job, so Jimmy helps out at the restaurant. He joins in his dad’s wrath, hassles the old waiter when he’s nervously about to stick a straw in a glass.
“Don’t forget the lime”, he snarls, and Nick nods submissively and rushes out among the tables, arms windmilling. Being new isn’t easy.

Tonight I have a date with Garbage Mike. He’s wearing a dark grey polo jumper and a pale grey classic-cut suit, his grey hair is plastered back from his hairline and a large ring is on his left pinky. Born in 1939, grew up on Coney Island. “Beautiful place. Nice, clean and safe back then.” Garbage Mike looks like a 50s movie star: David Niven, Clark Gable or even better. Unreal. His smile is dazzling and his temples are charmingly grey. A tattoo on his arm is from the 50s when Elvis was the King and all the cool kids drove motor bikes and got married early to girls they didn’t love. Mike didn’t miss out.
“We were married for five years. It was hell: no sex, no love.”
“So why did you get married?”
“Everybody did. It was simply what everyone did.”
“Is that her name you’ve got tattooed on your arm?”
“No, thank God, it just says MIKE.”

Mike runs a couple of businesses. A garbage collection firm (explaining his name) with a couple of trucks collecting waste from restaurants and private businesses. He owns two apartment houses in Nyack: “No pets, no kids”. Most of the tenants are old retired New Yorkers who want to live by the Hudson. Then he lends money at high interest to people who can’t get bank loans. According to George, Mike’s best friend since 25 years, Mike goes around collecting the interest weekly: borrow a thousand dollars from Mike, and you’ll have to pay forty a week until the money is returned.
Mikes fiancée Beatrice passed away two years ago. She had cancer and had been sick for five years when she died. They lived together for twelve years. She was a waitress at a restaurant in the Upper East Side and Mike was crazy about her.
“She let me do my thing, I could do business, and when she was sick and couldn’t have sex she was OK with me seeing other women. You know, when she was getting really sick and lay in bed all the time and couldn’t make love, right before she died she waved for me to come to the bed, pulled my pants down and she, you know, did it for me with her hand. That’s what I call tenderness!”

Mike started coming to this neighborhood in the 70s. The fur trade was booming back then and there were lots of Greek nightclubs on the block. The Egyptian Garden on 8th and 29th Street, where there’s a fruit and grocery store now, had belly dancers and was open all night. It was on the second floor and you had to scale a really steep staircase. Mike reminisces about the bouzouki music and the prettiest belly dancer of them all, Jemima from Egypt.

“She used to come up to your table and dance, snapping her castanets and driving you crazy”, Mike says and laughs happily at the memory.
“I drank Dewars and water. Any number of them. Good times!”

Twenty-five years ago, you could see Anthony Quinn shake his booty at the Egyptian Garden. His real name was Rudolph Oaxaca and he was a Mexican.
“Afterwards you’d weave down those steep stairs and go to the Karate Club, an after hours bar on 3rd and 87th Street. We’d stay up all night. Didn’t do drugs, though. Just liquor.”

Mike shifts to his favorite topic: women.
“It’s really hard to meet someone it works with. I’ve seen a few women since Bea died, but it never really works out, you know.”
“Maybe you’re not done yet with Bea?”
“No, maybe I’m not, but look: I’m fifty-nine. What am I doing with my life? I’ve got a country house, I’ve got money, I can travel wherever I want, but it’s no fun doing that alone. I’m lonely. If I hadn’t come here tonight, I’d have gone home, drunk a few glasses of red wine, ended up in front of the TV and fallen asleep. What kind of life is that? I want to share life with someone. Share ordinary days. And I’m in a hurry! In five years I’ll be sixty-five! Things happen to your body, it won’t get any easier. I’m really longing for someone.”
“Don’t you think you may have a hard time finding a new wife because you’re looking to replace Bea? That you’re looking for someone like her?”
“I don’t know… You know, Bea was tall and skinny and flat chested and had great legs. I’ve always been a legs man, looking at their legs, I like them tall and beautiful. That’s my type. The women I’ve met who are my own age, they’re old ladies! And you know what? I went on a blind date a few months back. A lady friend of mine had set me up with a date. I pick up this woman and I’m totally shocked! She was short like a midget and wide like a bus! Being a gentleman, though , I kept smiling. I took her to a restaurant in New Jersey where nobody knows me, I was polite and well-mannered and, you know, but for heaven’s sake, I suffered! Never again!”
“So are you seeing anyone now?”
“Well, yeah, I see this wealthy dentist who owns a four story building in Gramercy Park on the east side.”
“Is she any good? Are you two happy?”
“Not really. She’s a career woman. She has her own summer house in Long Island, she’s got lots of friends, things to do. She doesn’t need me. I want to meet someone who needs me, someone to wait for me when I come home from work, you know. And nothing much is happening sexually either. No spark. We’ve dated a few times but we still haven’t had sex.”

to be continued...


Andra bloggar om: New York, New York City

Risgrynsgrötslördag men sol

Om en kort stund drar jag till Bromma flygplats med Frallan som ska till faster i Eslöv över lovet. Det är sol ute- det är bra.

Martin är sjuk, sitter i köket och försöker kvickna till liv. Ville och Alice spelar "need for speed". Olle...rusar runt och letar efter olika grejer, riddarutstyrseln tex. Han har sett "PHRISCHTI" dvs Grinchen, med Jim Carey. Jag vägrar göra frukost före sju. På med videon, jag håller fast Olle med benen och somnar om. Vi har ätit risgrynsgröt som jag handlat i plastkorv: 3 stycken för 15 kronor. Jag ska träna i dag och i kväll ska jag göra en klassisk porterstek.( koka rostbiff i porter, soja, enbär lök, vitlök etc) . Sås och potatis därtill.
Jag saknar en kompis som jag gjort slut med. Fast egentligen var det hon som gjorde slut med mig för länge sedan. Jag är så fast i gamla känslor och klamrar mig kvar vid folk som inte hänger kvar vid mig. Varför gör man det? Känner mig som en unge känslomässigt, aldrig äldre än....tio...

Storm i mitt hjärta

Såg filmen "Storm" och är deeply impressed. Se den på stor duk - jag tror att den tjänar på det, man måste bli lite fysiskt omtumlad och chockad av musiken och effekterna för att ta in det känslomässiga budskapet. Så är det med action. Först en snyting, sedan kan man grina lite.

Den började med en läskig scen med Eva Röse, sen kom en skum speakover som presentrerade vår protagonist spelad av Ericsson, journalist på Nöjesguiden, en riktig glidare. Först var filmen läskig och actionbetonad, sedan blev den jättesorglig!!! Syrran på skolgården, lillebrorsan i grottan, brillorna, rådjuret som blev helt igen. Jag grät och grät. En riktig film! Höga ambitioner och ett klassiskt tema. Hej Mårlind!

Bilden föreställer Jonas Karlsson, Eric Ericsson och Eva Röse på någon slags Lara Croft strand på Kuba i Erikssons inre eller vad man ska säga. Det handlar om att bli hel (förstås) och att orka minnas den man var för att kunna...älska...ja..ja..hitta kvinnan och gräva upp gamla lik. Men det funkar!

Om jag ska säga någonting kritiskt om filmen så är det att den är något för övertydlig på sina ställen- bad guy/good woman temat och den lilla stålboxen och att Eric Ericsson egentligen är en alldeles för juste och härlig snubbe för att spela den ytliga "bad guy" han ska föreställa i början av filmen..Så fort man ser honom tänker man ju på den härliga killen, "jocke, för faan", den han spelar i "De drabbade". Filmen hade tjänat ännu mer på att sympatin inte ligger helt hos honom redan från början. Men nu såhär innan läggdags: toppenrulle!

Andra bloggar om: Storm, Måns Mårlind, Eric Ericsson, bra manus, film

Villes blogg

nu ligger jag på alice säng och tittar på datorn
när mamma skriver
jag har tittat på "fem myror är fler än fyra elefanter"
den är bra
magnus o brasse o eva satt vid bordet
lampan släcktes precis när de skulle äta
de gick till strömbrytaren och bytte propp

olle sitter kvar och kollar
nu ska jag INTE gå och lägga mig
jag ska....äh...jag kommer inte i håg
nu räcker det
hej då
du är en dumsnut
ha!

Elitlistan & rökrutor

Har fått lite kritik för att jag publicerar gammal skåpmat. Så här kommer något rykande aktuellt om Alexander Bards mailinglista Elit. Hoppas nu att påhoppade Hanne Kjöller håller sig för god för att kritisera listan, det skulle förvåna mig om hon gick ut i något angrepp, hon är nog för klok för det. Snarare borde hon väl försvara listan, det vore flott.

Själv är jag på ett plan för att folk har sina privata sfärer där de kan snacka skit med varandra, det har nog Mustafa Can också även om det inte är i form av en mailinglista.

Men personligen skulle jag aldrig vilja vara med. Jag var med på en lista för mediemammor ett tag men gick ur för jag mådde illa av alla mail från folk jag inte kände och alla hyllningstal till de på listan med högst status. Där fanns en hierarki och en personkult som jag inte tyckte om.

De" vanliga" mammorna var åskådare när de hippa mediamammorna anordnade glamourlunch. Ungefär som att man står på skolgården och glor på de tuffaste tjejerna som står i rökrutan.

Men återigen: man måste inte delta, man kan gå ur. Låt dem ha sina listor. Och det är ju Mustafa Can som dragit ut skitsnacket i offentligheten.
Intressant är det att se hur spelreglerna i den nya teknologins offentliga rum (såsom det här eller mailinglistorna) påverkar det gamla (tidningssidorna)

Andra bloggar om: elitlistan, mustafa can, alexander bard, elit, offentliga rummet

Rökpaus i Mystic

Skyarna sveper om varandra
som omlottkjolar i blått och grått

Jag står utanför bilen och röker
och undrar som vanligt varifrån jag kommer
och vart jag är på väg

John har gått in till dinern
för att köpa ostburgare och chips

I baksätet i en chevrolet caprice
som står parkerad här bredvid mig
skriker sig en overallklädd
ung amerikan sig blågul

"applejuice! I want applejuice! now!

Ja, just det jag har hemlängtan.

12 april 1993

My 8th Avenue Kings" Part 3

Across the street from the Estoril Sol is Walter’s Pub. There you go to see Walter, to drink, listen to the juke box, play pool and possibly do drugs. Bars like Walter’s are all over Manhattan. A long wooden bar and stools in dark wood, stone floor, mirror walls, streamers and knickknacks.

Spring is here and Walter himself is standing out front on the sidewalk, his arms crossed. He’s a good-natured man, seventy-two years old, from Czechoslovakia. He has run Walter’s Pub for twenty years. Entering from the sunny street you find it even murkier than at the Estoril. Heavy drinkers and cocaine users shun the light. It illuminates your life. And one of the basic services provided by this pub is for the customers not to have to see.

But at three o’clock the bar is empty. The patrons come later on and then they often stay all night. Walter closes at four in the morning, sometimes later. One of the regulars both here and at the Penn Bar was Big Mike. Big Mike reminded me of Obelix, the sidekick of Asterix in the French comic. He was a very tall, very fat, red-haired jovial American who dealt coke and tipped the cocktail waitresses royally. A very popular guest, in other words. But he’s disappeared from the neighborhood.

“George told me Big Mike’s in jail and has aids, is that true?”
Walter launches into a rant when I mention George.
“That George is a liar and a moron! All he can ever say about people is bad stuff. Big Mike owes George 4000 dollars’ worth of rent, and that’s why he never comes here. And he hasn’t got aids, that’s baloney! George stinks! Can’t get one true word out of him. He thinks he’s the goddamn king of 8th Avenue. All Greeks have delusions of grandeur, they think they’re the sons of Zeus! Pah! Did you see the deli George opened? What a name, huh: Alexander the Great! George is out of his mind!”

When I tell George that Walter thinks he’s suffering from delusions of grandeur, George seems very pleased.
“Did he say that? That I’m the son of Zeus?”
“Well, no, he said you think you’re the son of Zeus.”
“Oh really. Well, if you talk to Walter again, would you please tell him for me that he SMELLS?”
“Why?”
“’Because he’s an idiot and a bastard.”
“But why are you two so mad at each other? You must have known each other for twenty years!”
“I never knew him! I’ve never even talked to the guy. Well, OK, once twenty years ago, and then I told him that he SMELLS!”
George is in a great mood.
“Son of Zeus, that’s me all right”, he croons to himself on the way over to his newly opened deli.

Linda McCartney died today but Mickey Dooley is still alive: he’s a seventy-two year old who’s been living on this block for years and who used to frequent all the bars in the area. He’d always drink red wine and coca-cola and he would call it “poor man’s sangria”. One day I run into him in the street. He barely wants to say hello. He has become thin, old and shamefaced.
“Hey, Mickey, good to see you! How are you?”
“I’m OK.”
“How about a drink or some coffee?”
“Nah, I’m kind of in a hurry…”
“Well, nice to see you Mickey. How are you doing anyway?”
“Well, you know, I’m OK. Gotta go, people waiting…”
I hardly recognized him. Five years ago he used to be a cheerful old guy who knew everything that happened in the neighborhood. He’d come around Walter’s Pub quite a lot. But not anymore.
“Mickey?” says Walter when I ask him. “Oh yeah, he’s slowly killing himself. Doesn’t come around here anymore, just sits at home, snorting coke and watching TV. I’ve tried to get him to come down here a few times, even told him he didn’t have to pay. Buy ONE drink and I’ll give you three on the house, I said, but he doesn’t want to. Says I only want to get him drunk.”
According to Walter, Mickey has a 1000 dollar pension and 300 dollars from social security. He could have a good life.
“Where did he say he was going when you met him? To the airport?”
“He said he was meeting someone.”
“Oh yeah, sure. He hasn’t got any friends and nowhere to go. A few years back he bought a car. Think he ever went anywhere? All he ever did was move the car from one side of the street to the other for cleaning nights. What a sad life. No kids, no grandkids. Just him, the dope and the TV set.”
A few days later I catch a glimpse of Mickey through his window behind the plastic streamers above the Alexander the Great deli.
“Hey Mickey! Come on down!”
“Nah.” He shakes his head.
“Please! Let’s just have some coffee.”
“Nah.”
“Can I come in for a few minutes?”
“No, can’t…”
“Well, can I at least take your picture?”
“OK, go ahead.” Mickey waves and smiles briefly.


Rick the dealer doesn’t arrive at Walter’s until evening. He shows up in a white shirt with a black dog-bone printed pattern, gold rings and thick glass pilot shades. He puts his arm around me and then zips away straight to the bathroom at the back.
“Be right back. Give her whatever she wants”, he tells Michelle behind the bar before he goes.
Rick’s Puerto Rican, a bit past 40, came here as a kid, sold ice cream from a stand to start with. He’s lived in the neighborhood for fifteen years. He has an apartment in the building across the street. Rick hasn’t exactly worked to get rid of his accent. And it takes a while to learn his language with all the lost consonants. Back from the men’s room he says:
“You OK Jenny?” RU OK? U nee’ mony?”
“Everything’s fine.”
“I te’ u, I’m yo frien’, u havva proble’, you comma to me.”
“Thats nice, Rick.”
“Need anything?”
“I’m fine, thanks.”
“Goo’, goo’.”
I ask him about his clearly new pair of shades and Rick tells me he’s had to change his lifestyle completely.
“I got diabetes a few years ago. Woke up one morning and felt like I had a thousand knives in my leg. Saw a doctor right away and it turned out I had a blood sugar of 420. So they gave me medicine. It’s better now, but my eyesight sucks. And I can’t do as much as used to. But now I work out at a gym.”
“How’s your sugar now, Rick? You taking care of yourself?”
“Sure I do, sure I do.”
“But you still drink, don’t you?”
“Yeah, but not too much.”
At the moment he’s having a glass of tequila with a vodka chaser in a special cooling glass provided by Michelle.
“What about coke?”
“Yeah, a bit, not too much. I’m good now, I go to the gym.”
“How’s business?”
“It’s OK. The 80s were better, but I’ve got my customers. It’s OK.”
Rick is paranoid, constantly looking over his shoulder. Threats may be anywhere. And he’s probably right, the threat isn’t just something he’s made up.
“You can’t trust people anymore. It used to be easier.” But not anymore. He glances towards the door, here comes a strange face. Rick jogs off to the bathroom again with the guy who came into the bar.
An acquaintance tells me that Rick’s smart and only deals to people he knows, that’s the way to do it. Big Mike on the other hand would deal to strangers, and look at him now. If Rick didn’t deal coke he might get a job washing dishes. Now he makes an OK living, he doesn’t cash in big, but he survives.
Rick returns to the bar.
“I’m waiting for my son.”
“Aha, how old is he?”
“Twenty-one. He’s a smart kid.”
“What’s he doing?”
“Studying psychology and law at college.”
“You got a good relationship?”
“Yeah, I love him.”
“What would you say if he took up your kind of business?”
“You mean work in the street?”
“Yeah.”
“I’d talk to him. Tell him it’s not a good life, but then, you know, he has to make his own choices. I can’t force him.”
“So how’s his mom?”
“She’s good. We got divorced a long time ago, but she’s good, a good mother. I’ve always given her money. You know what I do for a living but I’m still a good man. I want respect. I support my child, I help people, I want people to be happy. I don’ want to hurt nobody.”
“I know, Rick.”
“Yeah. Listen, do you need anything? Need money?”
“No, thanks, I’m fine.”
A well dressed, handsome twenty-one year old shows up. It is Rick’s son. Rick introduces him to me and we shake hands. Rick passes him a wad of bills, and then the kid vanishes out the door, fast. “Isn’t he handsome?”

to be continued...

translation by Martin Rundkvist


Andra bloggar om: New York, New York City

veggon&syrran

Pippi& Muhammed

Ännu ett något passé ämne: muhammedteckningarna.
Kommer någon i håg vad som hände i vårt land när en konstnär använde Pippi i ett sammanhang där poängen var att visa hur sexualiserad vår kultur har blivit? Palle Thorsson, klippte och klistrade i gamla pippifilmer och tog fram typ pippi åker nedför ledstången med underbyxorna synliga om och om igen.Skandal!
Eller när Pippi fick agera sexig modell i en modetidning! Rena ramaskriet!

Vi tror inte på Gud längre...men gud nåde den som skändar Astrid Lindgren..


Andra bloggar om: muhammed, pippi

Kyckling och frånvaron av Alice

Även om vi saknar henne, familjens 11 åriga vegetarian, som är hos sin pappa, så kan vi i alla fall passa på att äta KÖTT och KYCKLING när hon inte är här: I kväll: indonesisk kyckling från Annas kokbok sid 168. Har inte gjort den på flera år-Den är toppen vill jag minnas- trots att den innehåller banan och curry.

Myten om myten om den lyckliga horan

Okej, det är ingen AKTUELL debatt men i alla fall:

Har länge retat mig på folk som använder sig av uttrycket "myten om den lyckliga horan" för att bygga sina sexualpolitiska resonemang på. Se till exempel i Aftonbladet här eller här eller Bang här. Begreppet dyker upp tätt som tätt.

Men det finns ju ingen sådan ubredd myt om att prostituerade skulle vara lyckligare än du och jag. Pretty woman brukar nämnas i sammanhanget, åttiotalsfilmen med Julia Roberts. Har den en sådan makt över svenskarnas tankar om prostitution undrar jag? Kom inte Lilja4ever för några år sedan? Ligger inte DEN filmen mer i linje med vad opinionen anser om prostitution & trafficking?

En annan vanligt förekommande missuppfattning är att "myten om den lyckliga horan" är något man måste slåss mot- annars brer den ut sig ännu mer och får ett ännu större genomslag.

Jag blir upprörd- inte för att jag tror att prostituerade är lyckligare (vad nu lycka är) och inte för att jag vill legalisera eller romantisera prostitution - snarare för att jag inte vill leva i en kultur där intellektuellt slappa människor slänger sig med begrepp som inte betyder något & bygger sin argumentation på myter.


För vidare läsning: Michael Lundahls text på Sourze.



Andra bloggar om: lycklig hora, hora, lycka, myter, missuppfattningar

Leila Leila K

Mia och jag stod på Hötorget efter filmen Mitt hjärtas förlorade slag som var rätt dålig. Leila K, snygg som vanligt, rusade runt på perrongen med en snaggad ung kille som verkade hög på amfetamin.

De rusade in och ut ur tåget som gick norrut, sedan över på vår sida, höga små skrik kom från Leila. Leilas engelska är inte helt bra vilket är roligt eftersom hon gärna vill framstå som en amerikansk ghettobrud.

Vid ett tillfälle lutade hon sig fram och vände rumpan åt oss. Och vi som var där var hennes svensson knegar publik med vanliga jobb och astråkiga liv.
Förstås åkte hon med i vår vagn och stod och sjöng med neddragen luva.

Jag gillar den där jobbiga bruden! En period i alla fall var hon de enda offentliga bad girl vi någonsin haft. Filmen om henne "Fuck you very much" som Göran Olsson gjorde var bra minns jag. Hon är det närmaste vi kommer till en kvinnlig Torsten Flinck o Persbrandt. Men till skillnad från dem blev hon aldrig geniförklarad och har väl heller inte något (kvinnligt?) sammanhang som håller i hop henne. Min första tanke när jag ser Leila är..."skärp dig!"

För ett år sedan ungefär gick jag ensam över Sergelstorg. Då kom Leila K mot mig med ett paket.
"snälla kan du ta det här!
"nej tack du"

Leila fick fråga någon annan.




Andra bloggar om: leila k, knark, stå i centrum, torsten flinck, mikael persbrandt, fuck you very much,

"My 8th Avenue Kings" Part 2

At the entrance to the restaurant is the bar, and that’s were the Greeks hang out. At the back of the place, the Bangladeshi waiters are standing, and the basement is Spanish territory, workplace of José the chef, from Santo Domingo. His assistant Felix keeps him company, as do the dish washers from Puebla, Mexico. The kitchen is the heart of the restaurant, warm and sweaty. A trapdoor opens onto the sidewalk above. This is where the groceries are taken in. A steep staircase leads up into the daylight on 29th Street.

On aluminum shelves sit boxes of cucumbers, artichoke hearts, lemons, mushrooms and tomatoes. There are also fresh herbs: parsley, tarragon, coriander, rosemary, garlic paste and bottles of wine, olive oil and vinegar. José is resting on a stool with his head in his hand. It’s four o’clock. Lunch is over. Dinner starts at six. He just got one of his rare phone calls. José’s father, who’s 80, has been taken to hospital. But there is no time to go visit him. José has to prepare dinner.
“I’m really tired. Muy cansado.”
“You work pretty hard, huh?”
“Oh yeah, very hard. But it’s OK. Six days a week, seven sometimes. Twelve hours, Monday to Friday. Saturdays, I start later in the afternoon. We open at four.”
“How much are you making?”
“It’s OK.”
“I mean, how much does George pay you?”
“Don’t wanna talk about that.”
José doesn’t like my questions. He likes to talk about love and love making, which he calls chici-chici. According to José, Hispanic women are muy caliente and incredibly good at chici-chici. American women on the other hand are “too mucho frio”, and not as good at the art of love making. José and I used to be friends, but now after I have finished college and become a writer, it seems that I have become someone else. I feel sort of like a representative of the authorities, asking him about salaries and taxes. I take José’s picture. Absolutely no full-figure shots! “My apron is too dirty”, he says.

When I tell George that his kitchen staff isn’t forthcoming with answers to my questions, he grins.
“That’s right”, he says, “I cut their tongues out when they started working for me.”
“But you should tell them to give me some answers.”
“No! Why? If somebody works for me, then they need to pledge silence. And if you’d start working here I’d cut your tongue out too!”
“OK, but how much do you pay José?”
“500 dollars a week.”
“Can he get by on that? I mean, he’s got two kids and the older girl is at college.”
“Really? Well, that’s more than I know.”
“But he’s been working for you for fifteen years!?”
“Yeah, but I don’t talk to my employees, ha ha!”
“How much does the dish washer get?”
“200.”
“Isn’t that a bit low?”
“Heard any complaints?”
“No, can’t say I have.”
“Well GOOD! What do I know, they’re probably on social security too. Not my problem. If I can get a dish washer for 200 a week then I’m happy. They’re happy and I’m happy.”

To be continued...
(translation by Martin Rundkvist)

Andra bloggar om: New York, New York City

Blasfemi&Fromhet

Kvalitet är en perfekt blandning av fromhet och blasfemi.
Som en dressing: 3 skedar olja, 1 sked vinäger,
en aning salt, en aning socker och peppar
Smakbilden får inte dra för mycket åt något håll
Fromhet=olja
Blasfemi eller hädelse=vinäger
ja eller tvärtom...

Rolig reklamskylt

Ja, kanske inte vad som står på den men själva stilen
Almida Kolgrill har liknande stil tror jag. Kolla förresten Stekaren ji Kurdistans kommentar på Almidas hemsida.


Andra bloggar om: reklam, estetik, kebab

Dagens Bild

ny tröja 100 spänn Åhlens Skärholmen

"My 8th Avenue Kings" Part 1

Spring 1998. On the same day as the peace treaty is signed in Northern Ireland I return to New York and the corner of 8th avenue and 29th street. My former boss George Melis is on duty. He owns the Estoril Sol, the Penn Bar and the newly opened deli "Alexander the Great".

George is in his early sixties, with a characteristic Greek nose and a big belly, wearing a white shirt, a dark suit and a tie. I see him through the open door. The corners of his mouth are firmly lowered. It is the afternoon break. George is sitting by the window, reading the New York Times by the meager daylight shining in. He hasn’t seen me yet. I love this guy, don’t ask me why.
I am back in the realm of Once. It is as if time stopped here in 1974. That’s when the restaurant opened, and the furnishings are intact. Maybe that is why I like it so much.

The walls inside the Estoril are painted dark brown, little wooden Portuguese roosters perch on glass shelves, colorful paintings show matadors and seductive Spanish ladies, like the ones on the postcards my grandparents used to send me from Mallorca in the sixties. The chairs are upholstered in beige worn fabric, two cloths on every table, the bottom one the color of toothpaste, then a beige one on top.

George is on the phone when he sees me coming.
"Jenny’s back and she’s gonna write about us" he tells the receiver.
He greets me with deep affection, then asks if I’m hungry. Yes I am, and I have missed Josés cooking, so I order Linguini Calamari. Pasta with squid. A nameless waiter in a dark suit serves me water in a large glass. Everything’s just the same.

George Melis opened the Estoril in 1974. Portuguese cooking was popular back then. In the 1950s this neighborhood had started to turn Greek, many Greeks worked in the fur business and some are still around. In the 1960s a whole bunch of them arrived on special work permits. But now, in the late nineties, the business has shrunk.


The Greek furriers still come to the Estoril to meet their friends after work. They sometimes bring their own Greek food and sit around in the bar, cozily. Today Peter and Anastasios are here.
"The 80s were great", says Anastasios. "The 80s paid for my house, my car and my kids’ education".
"You mean the Reagan years?"
"Yeah, God bless him!"
"So, what’s business like these days?"
"I get by, that’s all, people haven’t got the money any more."
"Who buys furs?"
"There aren’t enough rich Americans, many of the people who could afford furs don’t like them anymore. Wearing furs has become politically incorrect. Don’t ask me why. We mostly export our stuff to Russia now, that’s where the fur buyers are in the 90s."
Glenn, the waiter, arrives with salad plates filled with feta cheese, sliced onions, anchovies and tomatoes. The heavyset Greeks munch away and have drinks. Peter and Anastasiois have been coming here for twenty years, but I’ve never seen their wives. Where are they?
"Our wives? At home, of course!", says Anastasios.
"What are they up to?"
"Well, what do I know? They shop in the daytime. They clean the house, talk on the phone."
"They never go out with you?"
"No, never. They stay at home and we go out after work, that’s how it’s been and that’s how it’s always gonna be. We make the money and they spend it, ha ha."
The three Greeks laugh and take a sip from their drinks. That’s really how things are and it’s a good setup.
"Anyway, they don’t want us to come home too early. My wife gives me a hard time if I’m back before eight or nine in the evenings." Peter says. "You know, the best way to make a marriage work is for each one to keep to themselves. I’ve been married for 37 years, and we’re really happy. We never meet."


to be continued...


Andra bloggar om: New York, New York City

Alla hjärtans dag

Jag vet någon.

Om jag säger:
det är svårt det hela eller:
hoppas våren kommer snart!

så tittar han tyst på mig.
nickar sedan, säger:
Det är svårt. Jag längtar också efter våren.

Som han tog mig på det fullaste allvar.

Då är det ett mjukt som faller.


Andra bloggar om: kärlek, alla hjärtans dag, dikt

John Morelli bloggen

Apropå spöken från förr som spelar flöjt och en kommentar av Akut insikt så har jag nu tänkt tillägna följande text åt den som gav mig efternamnet Morelli och som jag inte sett sedan september 1993: Johnny Bullit Morelli.

Jag lämnade honom då efter sju år och vägrade sedan att
1. träffa honom
2. förklara varför jag inte ville leva med honom, vilket han aldrig kunnat förlåta mig.
(Nu vet jag varför, men jag kunde inte förklara det då.
I dag hade jag kunnat messa i alla fall...ha ha)

Nu bor han i alla fall i Plymouth Massachusetts med sin fru A, sitt barn eller sina barn och sin MOR tror jag…jag gjorde lite research nyss och det stod att John var skriven på samma adress som en vars namn börjar på B och som nu är 85! Gud hjälpe mig! Hon förlät mig heller aldrig. Jag var ”the Swedish girlfriend- wife from hell” Och hon var faktiskt the ”American mother-in-law from hell” och nu snackar någon som fortsättningsvis kommit bra överens med mina svärmödrar (hej carin & ingrid!)
John Morelli spelade trummor i Tuff Darts, (3a från vänster) med Cyndie Lauper och Blue Angel (längst ned till höger) och när jag lärde känna honom 1986 i ett band som hette Shy Talk o som inte ens går att hitta på webben . NU driver han ett musikcafé tror jag. Och är fyrtioåtta.

OCH jag brukar drömma på nätterna att jag, martin, olle, ville och alice åker bil genom USA och kommer till Plymouth Mass och stannar till vid hans café och säger hej. Och att han blir glad och bjuder oss på fika. Det blir nog så när man sårat någon, att de stannar kvar hos en och gnager. Förr skickade jag julkort år efter år men det slutade jag med eftersom jag aldrig fick några tillbaka. Men att Barbara lever...snacka om ont krut... vi får nog vänta några år till med en försoningsresa....



Andra bloggar om: john morelli, tuff darts, cyndie lauper, blue angel, massachussetts, brustna hjärtan, göra slut på ett fult sätt,

Spöken som spelar flöjt

Lämnade Ville i plugget och tog bussen från Gröndal i morse. Såg i ena ögonrån att långt bak satt M, en kille som jag datade en kortkortkort period för........25 år sedan. (härligt att bli äldre!) Han gick då på ackis, musikaliska akademin (hög status för mig då) var halv fransk (hög status) sju år äldre...(verkligen hög status)
Jag vaknade hemma hos honom en morgon och han satt naken på en stol och spelade en beatles låt (jag kan inte komma på vilken, någon smörig kärlekslåt var det, det står nog i någon av mina gamla dagböcker..) på sin flöjt och jag bara DOG och skyndade mig hem till mitt flickrum hos mamma o pappa och visste att jag aldrig skulle kunna bli kär i honom. Sedan blev han kär i mig på något sätt och ringde till mina föräldrar mitt i natten och grät och jag bara DOG.
Vet inte varför, men då jag sett honom på stan någon gång då och då ORKAR jag inte hälsa på honom fast jag vet att han känner igen mig..Det är som att jag skäms..Fast jag fattar inte över vad egentligen. Mina egna tonårsfantasier? Det är som att jag träffade honom "innan" jag blev jag...Nu ringde alice: utelåst, måste hem..

Mer chips nu!

mormor alice mamma jag

Dick Bengtssons mamma

Dick Bengtssons tavlor lyste som smycken i de mörka rummen i Moderna Museets källare. Utan att tänka tog jag upp kameran för att plåta en av dem (knall turkos, lite rött, tant, femtiotalet reklam, amerika) men då kom en vakt fram från ett dunkelt ingenstans och sade till. I Japan lär det finnas ett museum där man får ta fotografier, sa han. Men jag undrar hur han visste att jag skulle begå detta brott, min kamera är ju helt tyst. Sitter de på pallar i mörkret och spionerar på oss? i guess
Tavlan till höger heter "Hitlers drömkök". Jaha, där står han och tänker.

Dick Bengtsson målade många hakkors. En av tavlorna som föreställde hans eget hus (med hakkors i hörnen) hade han gett till sin mamma som raskt målade över hakkorsen innan hon satte upp tavlan på väggen.

Slank objuden in på en Bruno Mattson utställning på Arkitekturmuseet och spanade- mest på den svartklädda publiken som var född på -30 och- 40 talet och som också mest verkade spana på sig själv...Hur svarklädd får man vara?

Sedan: middag med syster G på Jensen Boefhus mittemot centralstation. Sedan några glas Merlot med Solveig på SAS Royal Viking Skybar. Mycket trevlig kväll. Taxi hem. I säng ett.

Nya skor

headhunta mig idag tack

Det blötsnöar. I morse hamnade jag i världens ände: Sätra industriområde för att jag skulle hämta vår bil (peugeuot 406 -99) som gud ske lov pajade när vi var på väg till Arlanda för några veckor sedan. Om inte bromsskivorna låst sig så hade vi aldrig tagit en taxi och då hade vi missat planet. Men på vägen hem från verkstan lät bilen som om den hade en båtmotor. Floff floff floff. Vände tillbaka: tanten bakom disken sa att det var nya bromsskivor och att de kanske måste sätta sig...hmm...?


Nu drar jag till Moderna museet tror jag och ser Dick Bengtsson utställningen. Kommer inte på något jag ska skriva om här...eller någon annanstans. Håller på med en översättning till engelska av mitt gamla reportage "kungarna på 8e evenyn". Mathimlens man, Språkekvilibristen, hjälper mig med översättningen. Varför? Jo, det ska in i New Yorker, hade jag tänkt mig. De kommer ringa mig när de fått det och erbjuda mig jobb som staff writer och ge mig en saftig månadslön och lägenhet på Manhattan.

Hoppas det kommer en dikt flygande snart...

Sonnevi, Ricky Bruch och kanske Tarrantino

Satt nyss på tunnelbanan och läste denna bok som blivit så hyllad och Sonnevi är väl en av få poeter som kan skratta- eller åtminstone småfnissa - hela vägen till banken i bland, eller?
229 kronor på Akademibokhandeln.

Så här står det på sidan 54 :

Mitt mörker ligger slängt
på stolen
det är lysande blått

Det där gillade jag-mörker som är slängt på en stol.
Men jag gillar INTE alla samlagsbeskrivningar, jag vill INTE veta vad Sonnevi känner (mellan benen) när han tittar på sin fru eller vem nu kvinnan är som figurerar.
Jag vill inte höra talas om "kön som leker med kön" och så vidare..

Jag gillar inte heller "litt-dropping" dvs när man börjar dikten med att hänvisa till något djupsinnigt man läser för tillfället: Dantes "den gudomliga komedin", Hume, tex
Det anser jag vara osjälvständigt och det är typiskt för unga manliga poeter som vill imponera på äldre manliga poeter med högre status än dem själva.

Jag skruvar på mig då.

Jag är på sidan 127. Sonnevi har precis sågat "Pulp fiction" i en dikt. Våldspornografisk repris kallar han den.

Apropå Pulp Fiction: Lisa och jag åt lunch i går på Koh Phangan på Skånegatan och vi tittade ut genom fönstret så kom Tarrantino gående förbi. Vi är nästan helt säkra. Han var brunbränd, hade det där underbettet och nyfiken blick och gick mot Nytorget till. Inte helt omöjligt.

Ricky Bruch fyller förresten sextio i dag. Han vill gärna ha en kvinna igen står det i DN. Han tycker "kvinnor alltid sätter piff på ett hem. De gör pricken över i." Gulle Bruch....


Andra bloggar om: göran sonnevi, ricky bruch, tarrantino, poesi, kvinnor

thai massage

Hon är fyrtioåtta och har två barn
För fyrtio kronor knådar hon främlingar
på stränderna
Hennes mörka smala händer far
över skinn och muskler

Under hennes händer tänker jag barnsliga tankar om att vara unik
Mina muskler, mitt brosk, mina senor är särskilda!
Här ligger minsann inte vilken kropp som helst: Känner du det damen?
Visst är just jag lite roligare att knåda än den där tjocka tyskan som ligger här bredvid? Eller gubben med den håriga ryggen?

Damen arbetar under godmodig tystnad. Jag inser att jag är ingen, jag är hennes tusende kropp. Men strax innan hon ber mig vända mig klapprar hon ryggen med händernas långsmala gavlar. Kroppen blir ett instrument: den låter som en bulkig lädertrumma. Klioff Kloff

Strax senare är det tyskans tur, hon låter annorlunda än jag, dovare, gällare
Ploff Kloff
Och sedan är det gubben med den håriga ryggens tur att ljuda över land och hav.

Doink Doink. Ploink Kloff

Rätt unika är vi som trummor trots allt

(koh samet mars 2005)


Andra bloggar om: thaimassage, koh samet, vara unik, trummor, kroppar

tjackpundartics

På uppmaning av Bräck försöker jag komma på några märkliga vanor

Först kommer jag inte på några alls, är inte van med självbespegling på det sättet, för mig är egentligen inga vanor märkliga om de utförs av mig, även om andra skulle tycka det. Frågade Martin, han svarade ”kollar e-posten hysteriskt ofta”

Men några saker kommer jag på:

Jag har konstiga muntics när jag tänker, så kallade ”tjack pundar rörelser”, sådana som amfetaminmissbrukare och kokainister gör. Det kom när jag åt den antideppressiva medicinen (Nefadar) för några år sedan. Jag tror det hänger ihop med hög serotininnivån i huvudet…men vet inte vad som är höna och ägg; kanske gör jag rörelserna för att höja nivån eller så gör jag rörelserna när nivån är höjd.

Biter på naglarna-vilket i o f sig inte är så ovanligt, det skumma är att jag aldrig biter på naglarna när jag lämnar Sverige. Aldrig utomlands m.a.o.

Sedan MÅSTE jag alltid göra saker DIREKT när jag tänker på dem. Tex om jag ska köpa en present åt någon som fyller år om en vecka så vill jag helst gå till affären NU. Så att jag ska slippa tänka på presentinköp sedan. Ogjorda saker ligger och skvalpar och gnager i huvudet på ett destruktivt sätt, jag har ingen förmåga att låta saker bero.

Sen kommer jag inte på NÅGOT MER...syrror o vänner kanske kan kommentera, omvärlden känner mig oftast bättre än jag.

Andra bloggar om: tjackpundartics, nagelbitning, låta saker bero

252 500 kronor plus moms sökes

På akademibokhandeln trängs diktsamlingarna med varandra men de väcker inget begär hos mig. Jag gillar inte att läsa en hel bok med dikter. Det är bulimiskt, som att trycka i sig en hel chokladask på en gång. Annars lyser de oftast med sin frånvaro i offentligheten, bortsett från i tunnelbanan då.

Inte ens när tidningarna recenserar diktsamlingar brukar de ge exempel från själva dikterna? Varför inte? Är analysen av en dikt mer intressant än själva dikten? Och varför finns det inga dikter i text teve? På sidan tre i DN?

252 500 plus moms kostar det uppgav Kerstin på annonsavdelningen nyss.
Vilka ord jag ska skriva för 252 500 kronor plus moms tål att tänka på. Jag kommer nog på det.


Andra bloggar om: diktsamlingar, bulimi, DN, moms

Less is more

Jag tror jag håller på att få pappas sjukdom
Jag skulle skriva en kommentar på Bräcks blogg och kom inte på vad jag skulle använda för ord. Recension tog jag till slut. Men i huvudet var det tomt runt Recension. Redogörelse flaxade förbi men det kändes inte rätt. Och Berättelse dök upp men det avfärdade jag direkt. För ett par år sedan skulle orden ha trängts med varandra runt Recension. Förstår ni vad jag säger? Det tunnas av!

Å andra sidan….jag har läst förskäckligt ordrika texter som inte handlar om någonting
En kompis till min syster fick ur sig en roman för ett par år sedan, full med ord, meningar och handling. Men den handlade inte om ett endaste dugg. Jag har massor av nya exempel på det fast jag har ingen lust att negga.

Och tänk de som ska måla en tavla och springer iväg och köper 3000 färgtuber som de sprutar runt med och sedan inte får någon ordning på i alla fall! Så om jag håller på att tappa mitt ordförråd kanske inte är hela världen. Hur många ord behöver man egentligen för att säga något?

Andra bloggar om: alzheimers, ord, tomma ord

Aaraben i Makadi Bay

Makadi Bay i Egypten: ett område 3 mil söder om Hurghada med väggspärrar och vakter runt. Vi bodde på hotellet Saraya som bestod av vackra två och trevåningshus i olika röda och gula nyanser, var bilfritt och hade massa blommor och palmer och hade en hel massa anställda egyptiska män. Två kvinnor såg jag totalt under veckan, det var gummorna som satt och bakade bröd utomhus utanför en restaurang.

Första kvällen när vi gick till stranden sa vi att det kändes som att gå runt i en Lara Croft- bana, inga bilar, ingen smuts, inget verkligt liv, bara kulisser.. (som i Fiskebäckskil på Skaftö, en dyr idyll som är steril och klaustrofobisk eftersom det saknas…barnkläder som hänger på klädstrecket, omkullvälta trehjulingar, hundskit, lukter. Det saknas icke-perfektion, förfall. Det där verkar inte de rika fatta, att man måste bygga in smuts...

Fritidsresors unga personal roade oss med Bamse, discoshower och rockshower på kvällarna. De svenska charterfamiljerna samlade sig i kabarettältet för att dricka (oerhört svaga) drinkar och titta på våra egna barn som var uppe på scenen och fick godis av Clownen Coco. Jag vet inte om just vi var outcast på något sätt men jag noterade att nästan inga familjer socialiserade/pratade med varandra. Inte ens när vi åkte på utflykt till öknen och delade buss. Charter verkar vara en renodlad ”family affair”. Och hemligheten med chartern ligger ju inte heller i själva "resandet till främmande plats" (det är ju en ganska onödig procedur egentligen om man ska sälja njutning..det är värmen vi köper när vi reser men om det gick att skapa värme här...?)

På den "egyptiska" restaurangen serverades bamsekyckling, spagetti och köttfärssås..och vid poolen kunde man köpa pannkakor med sylt. Barnen var nöjda med det.

Om det bara hade varit Martin och jag på resan så hade vi gett efter för vår klaustrofobi och dragit så långt vi kunnat- Kairo till exempel 50 mil norrut- men jag lyckades vaggas in i det lite sömnigt turistaktiga lunket och nere på stranden var det i alla fall verkligt: sand och hav och koraller är verkliga. Barnen snorklade och det var som ”Hitta Nemo”.

Martin blev stoppad ett par gånger under veckan när han gick runt själv. ”Where are you from? Where is your family?” fick han höra. Han var mycket nöjd med detta kan tilläggas. Det är inte för inte som hans smeknamn är Aaraben (Aa för att han ska hamna först i mina telefonkontakter)

I området fanns det små affärer fulla med faraoner, nyckelringar, parfymflaskor, bikinis och krimskrams. Dessa affärer vaktades av unga egyptiska män som på ett både aggressivt och vänligt sätt kastade sig över oss varje gång vi passerade just deras affär. Jag gick överhuvudtaget aldrig in i någon shop- orkade inte behöva värja mig. Och det var inget som på håll i alla fall- väckte mitt begär. Ville och Martin gick runt en dag, Ville fyndade en finfin krokodil i sten, prutade från 190 pund till 70 pund. Han var mkt nöjd.

Städaren i vårt rum gav vi 10 pund extra i dricks varje dag. För att visa sin tacksamhet vek han varje dag ”handduksskulpturer” som han formade till, dekorerade med blommor och lade på sängarna.

Turisterna bestod av svenskar, norrmän, finnar, danskar, tyskar och ryssar. Jag spanade fördomsfullt på några snygga ryska unga damer på stranden. Om de ser bra ut och är ihop med män som är fula, gamla eller tjocka så drar jag genast slutsatsen att de bara ”måste vara ihop med dem för sin överlevnads skull” alternativt: de är lyxprostiuerade. Vad fan vet jag? Det är väl inte alls säkert att det är DEM det är synd om. Det kanske är MIG det är synd om eller hur?

Läste boken ”Nickel and Dimed” av Barbara Ehrenreich och har fått en ny härlig person att se upp till. Låglöne-Amerika: jag hade nästan glömt bort dig.










Vår städare Ibrahim












Alice och Ville på stranden

Martin o Olle på promenad

Andra bloggar om: makadi bay, egypten, charter, araber, ryska kvinnor, fördomar, fritidsresor