Aaraben i Makadi Bay

Makadi Bay i Egypten: ett område 3 mil söder om Hurghada med väggspärrar och vakter runt. Vi bodde på hotellet Saraya som bestod av vackra två och trevåningshus i olika röda och gula nyanser, var bilfritt och hade massa blommor och palmer och hade en hel massa anställda egyptiska män. Två kvinnor såg jag totalt under veckan, det var gummorna som satt och bakade bröd utomhus utanför en restaurang.

Första kvällen när vi gick till stranden sa vi att det kändes som att gå runt i en Lara Croft- bana, inga bilar, ingen smuts, inget verkligt liv, bara kulisser.. (som i Fiskebäckskil på Skaftö, en dyr idyll som är steril och klaustrofobisk eftersom det saknas…barnkläder som hänger på klädstrecket, omkullvälta trehjulingar, hundskit, lukter. Det saknas icke-perfektion, förfall. Det där verkar inte de rika fatta, att man måste bygga in smuts...

Fritidsresors unga personal roade oss med Bamse, discoshower och rockshower på kvällarna. De svenska charterfamiljerna samlade sig i kabarettältet för att dricka (oerhört svaga) drinkar och titta på våra egna barn som var uppe på scenen och fick godis av Clownen Coco. Jag vet inte om just vi var outcast på något sätt men jag noterade att nästan inga familjer socialiserade/pratade med varandra. Inte ens när vi åkte på utflykt till öknen och delade buss. Charter verkar vara en renodlad ”family affair”. Och hemligheten med chartern ligger ju inte heller i själva "resandet till främmande plats" (det är ju en ganska onödig procedur egentligen om man ska sälja njutning..det är värmen vi köper när vi reser men om det gick att skapa värme här...?)

På den "egyptiska" restaurangen serverades bamsekyckling, spagetti och köttfärssås..och vid poolen kunde man köpa pannkakor med sylt. Barnen var nöjda med det.

Om det bara hade varit Martin och jag på resan så hade vi gett efter för vår klaustrofobi och dragit så långt vi kunnat- Kairo till exempel 50 mil norrut- men jag lyckades vaggas in i det lite sömnigt turistaktiga lunket och nere på stranden var det i alla fall verkligt: sand och hav och koraller är verkliga. Barnen snorklade och det var som ”Hitta Nemo”.

Martin blev stoppad ett par gånger under veckan när han gick runt själv. ”Where are you from? Where is your family?” fick han höra. Han var mycket nöjd med detta kan tilläggas. Det är inte för inte som hans smeknamn är Aaraben (Aa för att han ska hamna först i mina telefonkontakter)

I området fanns det små affärer fulla med faraoner, nyckelringar, parfymflaskor, bikinis och krimskrams. Dessa affärer vaktades av unga egyptiska män som på ett både aggressivt och vänligt sätt kastade sig över oss varje gång vi passerade just deras affär. Jag gick överhuvudtaget aldrig in i någon shop- orkade inte behöva värja mig. Och det var inget som på håll i alla fall- väckte mitt begär. Ville och Martin gick runt en dag, Ville fyndade en finfin krokodil i sten, prutade från 190 pund till 70 pund. Han var mkt nöjd.

Städaren i vårt rum gav vi 10 pund extra i dricks varje dag. För att visa sin tacksamhet vek han varje dag ”handduksskulpturer” som han formade till, dekorerade med blommor och lade på sängarna.

Turisterna bestod av svenskar, norrmän, finnar, danskar, tyskar och ryssar. Jag spanade fördomsfullt på några snygga ryska unga damer på stranden. Om de ser bra ut och är ihop med män som är fula, gamla eller tjocka så drar jag genast slutsatsen att de bara ”måste vara ihop med dem för sin överlevnads skull” alternativt: de är lyxprostiuerade. Vad fan vet jag? Det är väl inte alls säkert att det är DEM det är synd om. Det kanske är MIG det är synd om eller hur?

Läste boken ”Nickel and Dimed” av Barbara Ehrenreich och har fått en ny härlig person att se upp till. Låglöne-Amerika: jag hade nästan glömt bort dig.










Vår städare Ibrahim












Alice och Ville på stranden

Martin o Olle på promenad

Andra bloggar om: makadi bay, egypten, charter, araber, ryska kvinnor, fördomar, fritidsresor