Är man en daglig hemsida så är man. Det går inte att smita undan från sin plikt att uppdatera.
Författaren Lars Gustafsson som några av er förmodligen redan känner till har en rolig hemsida som jag hittade på Malte Perssons blogg.
Om Lars Gustafsson kan berättas följande: För en herrans massa år sedan när jag med- i bland stort i bland mindre stort- nöje svansade runt i de fina litterära salongerna träffade jag nämnde herre på Svenska konsulatet i New York. Eftersom jag då brevväxlade med författarens son passade jag på att berätta detta för fadern som hade sporadisk om inte obefintlig kontakt med denne son. "jaså, så du umgås med den generationen" var det lakoniska yttrandet från den gubbens mun.
Mmm. Men han skriver bra så jag förlåter honom. "Windy berättar" till exempel
Sedan läser jag Res Publica nr 2 2005 "om Rimbauds nej" efter ett tips från Helena som skriver på den här bloggen och upptäcker att: inte bara är jag Nietzsche, jag är även Arthur Rimbaud.
Han var också rastlös och slarvig och såg inte heller litteratur som ett mål i sig. Att vara författare - att spela den rollen- är att bli instängd i en roll som ställer vissa krav både på ens tänkande och uppförande. Det är märkligt att så många unga tror att de vill bli det. Jag tror egentligen inte att de menar vad de säger. Vet de hur ensamt ett författarliv är? Har de aldrig hängt utanför psykakuterna och sett de ensamma stackare som tyngda av litterär berömmelse hasar in där? Oftast menar de unga som säger att de "drömmer om att bli författare" egentligen att de vill bli intervjuade om vettiga saker på teve, dvs sedda. Och det är väl okej.
I bland menar de: Jag känner mig ofri och vilsen och ingen tar mig i anspråk. Jag skulle vilja bli tagen på allvar. Jag skulle vilja kunna skapa mening åt mig. Jag längtar efter ett sammanhang där jag kan verka i kraften av mitt fulla jag.
Och allt det kan man få. Men inte nödvändigtvis genom att svepa om sig en författarkappa.
Dat is it for now.
Andra bloggar om: Friedrich Nietzsche, Arthur Rimbaud, Lars Gustafsson,
Vi har gemensamma bekanta upptäckte jag nu. Den där sonen är en av mina gamla tonårskompisar.
SvaraRaderaaha!
SvaraRaderaär du då månne från västerås?
sist jag såg han sonen var när det var minnesstund för mare k men då hälsade han knappt..
fast det var hans förtjänst att jag gav ut dikter på norstedts.
Jajemän, västerås it is. Att knappt hälsa låter precis som han. Då vet du inte vad han gör i livet nu då?
SvaraRaderajo, han är nog kvar på bonniers..och har en fru som är läkare...
SvaraRaderaJa, hörni - för det första så är det väl ett konsulat i New York. Och för det andra: jag hälsade visst, men var dyster pga omständigheterna. Och till dig Carin, säger jag bara Hej!
SvaraRaderahej j och tänk att höra från dig här! konsulat, var det ja och jag förstår att du var dyster
SvaraRaderaKul att höras i detta forum! Jag ska också hälsa från Carl-Johan Malmberg (som jag träffade på en pressvisning) han hade läst din blogG med intresse och bad mig hälsa, som sagt.
SvaraRadera/J
Ser man på! hälsa tillbaka! jag har precis läst ett gammalt fint brev från dig. Du skrev att du precis hade sett "Il capitano" och du var arg på Jan Troell och kallade honom respektlös. Sedan berättar du om en annan filmare som bär på en atombomb och har fågelefternamn...
SvaraRaderaHaha, jag kommer ihåg brevet, när jag skrev det t o m - han, filmaren, heter Stahre och gjorde sedan en rätt bra dokumentär om Kjartan Slettemark (stavas det så?) som sändes i tv, SVT t o m, - och Troell hatar jag fortfarande! Den djävla von oben typen...
SvaraRadera