I sorg och nöd
en blomma röd
upplyste mörka natten
Den ledde mig
från villsam stig
till källans klara vatten
Den blomman röd
så stark, så spröd
stenbräckan lik, bröt marken
trots allt och gav sin friska sav
till liv åt murkna barken
Det var så länge sedan nu
men blomman röd, var du
och samma blomma spirar än
ur jordens grus som då, för länge sen
Det sägs i min familj att morfar skrev den här dikten till mormor på ålderns höst. Jag hoppas att det är så men är inte helt säker. Det sägs en hel del i min familj. Jag läste den högt en gång på Tre Backar. Då skockade det sig i strupen. Den haltar i rytmen, särskilt i sista raden tycker jag, men det gör inget.
Andra bloggar om: dikter, kärlek, mormor, morfar
Gud vad fin.
SvaraRaderaFint tycker jag också. Gudrun
SvaraRaderaKärlek mellan gamla människor är bland det finaste jag vet. Det är precis som dom insett något som vi andra ännu inte fattat.
SvaraRaderahåller med totalt- jag tror det är dödsaspekten de tänker på mer...kan du inte blogga från Prag?
SvaraRadera<3
SvaraRaderaHan var/är (?) speciell.
Fin bild också.