Jag och mina kändisar

En grå höstdag i början av nittiotalet när jag som vanligt, både deprimerat och planlöst, vandrade runt på Manhattan höll jag på att krocka med Dennis Hopper i hörnan Carmine Street och Bedford Street i West Village.

Hello! sa jag.
Hello! sa han och log.

Ja ja, det är ju inte så märkvärdigt att säga hej, jag vet ju till och med andra som har legat med honom. Men för mig blev det där en punkt när fiktion smälte samman med verklighet. Och kändisar är alltså en del av fiktionen. Vad det nu är? Ni får gärna förklara.


Apropå kändisar så har jag precis läst klart en artikel om Sean Penn i New Yorker. När jag såg den här bilden tänkte jag att honom skulle jag gärna vara med. Sitta i framsätet på hans svarta sport utility vehicle och låta honom puffa på sina röda marlboros. Vill ni träffa honom live? Besök då baren Toscas i San Fransisco. I artikeln står det för övrigt att Penns föräldrar söp när han och brorsan hade somnat, att Woody Allen tycker att Penn kan vara kul och leverera one liners. (I filmen ”Sweet and lowdown” var han med men enligt min man är den inget vidare) att han är lyckligt gift nuförtiden, gillar att köra bil och har en Anne Coulter docka på sitt kontor som går helt i färgen ”bordello burgundy”. Coulter är en superkonservativ tevekommentator som Penn och många andra vänsterliberaler uppenbarligen avskyr. Penn brukar trycka in brinnande cigaretter i den dockan. Lite barnsligt kan tyckas. Ju längre jag läser i artikeln desto mindre vill jag faktiskt tillbringa tid med honom.

Ha, det är förstås kvaliteten hos ett BRA kändisreportage.
Om vi skrev bra (det vill säga inte insmickrande och inställsamt och UNDERDÅNIGT) om andra människor så skulle folk rycka lite mer på axlarna. Skita i andra mer. Leva sina egna liv mer. Vilket är bra, eller hur?

Men för att återgå till mina kändisar: De jag gärna intervjuar är: David Lynch. Jag är- skulle jag vilja påstå - nämligen den enda i hela världen som förstår honom på rätt sätt. Jag kan t.ex. sätta 1000 spänn på att det finns en bortklippt scen i "Lost Highway". En scen med Robert Blake och den unga killen som har oroliga blonda föräldrar. Och jag skulle fråga honom varför han gjorde samma film två gånger; dvs Lost Highway och Mulholland Drive eftersom de egentligen är samma film. David Lynch klippare Mary Sweeney kan jag också passa på att intervjua när jag ändå är over there. Jag tror nämligen att det är hon som är nyckeln in till….det hela….

De kända svenskar jag kan tänka mig att hänga med en längre tid och skriva porträtt på som jag ska kränga till medierna är följande personer: Amanda Ooms, Peter Wahlbeck, KG Hammar och Tomas Tranströmer. Det är bara att höra av sig.


Andra bloggar om: kändisar, sean penn, dennis hopper, david lynch, amanda ooms, peter wahlbeck, kg hammar,

Ps själv är jag före detta kändis, eller som jag själv hört "halvkändis" så jag är hälften verklighet och hälften fiktion ds