"Till sist når man så djupt att det där med "identiteten"- kulturell, nationell, social, sexuell, professionell - förlorar sin mening. Ens identitet är alltid falsk, något man tillskrivs. En person sedd inifrån saknar identitet, är egentligen inte ens en person, utan ett formlöst intet som rymmer allt."
Stefan Jonsson, DN 5 augusti om Nathalie Sarrautes "Planetariet"
Det där håller jag helt med om! Jag kan inte skriva romaner av just detta skäl. Jag vet inte hur man beskriver människor. Inte ens mig själv. Jag vet fortfarande inte vad "jag" är. Och det är okej. Ett formlöst intet- exakt så! Den boken måste jag läsa.
JA!!! Jag kan inte heller beskriva människor, de är ju ogripbara! Jag kan fan inte ens beskriva hur människor ser ut. Jag förstår inte det där med "medellängd, flyende haka"
SvaraRaderaMan tror att man vet, sen springer man i väg. Och så var man inte den man trodde att man kommit på att man var. Vad tänkte jag? Nu tappade jag bort mig.
SvaraRaderaJättebra, tycker jag med! Och särskilt kul var det att en man hade formulerat det hela, jag trodde mest att det var kvinnor som gick omkring och kände så där om sin identitet.
SvaraRaderaJag har också grubblat på det här problemet när det gäller skrivande, men man kan lösa det genom att ha en huvudperson som är ett formlöst intet, och sedan kan bifigurerna ses utifrån huvudpersonens jag.