Om kvinnans livslängd och livsuppgift II

Varför envisas kvinnan med att leva efter det att hon är klar med sitt barnafödande och sin omsorg om de allra minsta? Evolutionsbiologerna har verkligen problem med att förstå detta. Andra däggdjurshonor klamrar sig ju inte fast vid livet på det sättet, år efter år.

Jo, en del kvinnokroppar försöker ju dö förstås. Men då stoppas de av vetenskapen. Den som tvingar kvinnorna att klämma på sina bröst i duscharna, för att sedan med knivar och mediciner stoppa naturens gång.

Jag vet vad somliga av er nu kommer att säga: att man lever för kärleken. Och för barnen som blir ledsna när mödrar dör. Men ni själva har inget att förlora på att slippa de mångåriga umbärandena det innebär att vara mor. Se bara till att bygga ett rejält nätverk som tar över när ni försvinner och att inte knyta de små till er för hårt. 

En del tänkare har ansett att uttjänta föderskors egentliga funktion är att upplysa de yngre generationerna om "vad som gäller". För att mänskligheten genom detta ska bli lite klokare som kollektiv och därigenom kunna föröka sig ännu bättre. Jämför med vildsvin.

Men kvinnan sviker oss ofta på den punkten. Istället för att berätta historier så konsumerar hon historier. Hur ofta ser vi henne inte sitta till bänks med jämnåriga i teatersalongerna och gapskratta åt unga hannars verklighetsbeskrivningar? Hur ofta ligger hon inte och suger i sig ungdomarnas världsbilder, genom romaner och populärmusik och annat istället för att vara den som själv berättar?

Men nu ska det bli ändring. Försynen, som länge känt till detta problem, har lierat sig med både biologin och kulturen. Och de har gemensamt beslutat att endast honor som klarar av att berätta korta kärnfulla historier får leva länge. Resten kommer naturen ta hand om vid klimakteriet.