“On the Web, everyone will be famous to fifteen people.”

Läsvärd artikel i New Yorker om huruvida bloggare "hotar" den traditionella journalistiken eller ej. Svaret är enligt artikeln: förmodligen inte. Trots att tolv miljoner amerikaner bloggar. De flesta av oss är bara glada amatörer som visar våra alster i "salon de refusé". Men "riktiga" reportrar kommer nog ses mer och mer på internet tror skribenten Nicholas Lemann. Det stod faktiskt en riktigt bra definition av reporter i texten:

"Reporting—meaning the tradition by which a member of a distinct occupational category gets to cross the usual bounds of geography and class, to go where important things are happening, to ask powerful people blunt and impertinent questions, and to report back, reliably and in plain language, to a general audience—is a distinctive, fairly recent invention. It probably started in the United States, in the mid-nineteenth century, long after the Founders wrote the First Amendment. It has spread—and it continues to spread—around the world. It is a powerful social tool, because it provides citizens with an independent source of information about the state and other holders of power."


Visst kan vi själva ta på oss den rollen. Men frågan är som vanligt vem som ska betala. Våra åsikter och spridda tankar kostar inte lika mycket att producera som "riktig" journalistik.

Men det finns ett intressant projekt startat av Jay Rosen på NYU som heter Pressthink . Där kan man betala journalister för att skriva om ämnen som man anser att de gängse nyhetsmedierna har glömt bort eller inte fokuserar på.


Intressant är det att tänka att journalistiken i dess nuvarande form är så ung. De tryckta pamfletter som började dyka upp i 1700-talets England och som skrevs av bland andra Daniel Defoe var subjektivt hållna och deras populariet byggde (precis som bloggen) på interaktivitet.


Andra bloggar om: bloggosfären, journalistik, new yorker, reportrar, bloggar, media