Kleta Geni

Pughs ” Ja, Dä Ä Dä” kom 1969. Mina storasyskon hade den förstås. Jag satt hemma med enorma vita hörlurar vid stereon på vinden och lyssnade om och om på skivan och jag kan fortfarande nästan alla texter utantill.

Jag har ett ställe på en gata,
långt från rio de la plata
där vi kan sjunga vi kan prata
och ta det lugnt.

Där har jag blommor o choklad marmelad lite vin kanske gin
så vi kommer i stöten
o kan knäcka nöten
långt bort från en värld
av förfalskad flärd
Ja jag tar dit dom som e elit
dom som är som du

vad säger du tjejen?
Gillar du ej en
Som inte vill ha
cadillac o slips?

När vi nu i sommar åkt en massa bil har vi spelat Jojje Wadenius ”Goda’ Goda’" platta (också från 1969 med texter av Barbro Lindgren) så inser jag hur stort inflytande Jojje hade på ” Ja, Dä Ä Dä” och undrar varför Pughs o Jojjes samarbete sprack och varför det mest var Pugh som fick cred för skivan. (Han lyckades ju aldrig överträffa den.)
Barbro Lindgren är ju för övrigt också ett geni men på "Goda´Goda´" plattan i vår bil är det bara Jojjes namn på framsidan. Varför det?

Det verkar som vi bara klarar av att förknippa genialitet med ett manligt subjekt. Jag tror det är en vanföreställning, nästan en falsk 1900-tals religion. Vi kletar geni på enskilda gestalter. Genialitet är något som kan uppstå mellan två eller flera subjekt. Gregg Toland möter Orson Welles. Klaus Kinski möter Werner Herzog. Anna och Fyodor...



Andra bloggar om: pugh, jojje wadenius, ja dä ä dä, barbro lindgren, musik