På väg hem

Varit i sandviken och åkt slalom med Ville. Kul värre. Nu är vi på dödens väg norr om Uppsala. Busschauffören verkar i alla fall nykter.Gamla "Göta kanal" visas på video. Ville hungrig. Jag måste ta fram en banan åt honom. Nu!

Har en Dolly biljett över

16 mars. Först till kvarn...maila mig i sådana fall. 400 kronor.

Fynd på Bokrean

Och ingen var den andra lik

Måndag morgon. Jag funderar på att få tag i Annica Dahlströms bok och ta reda på vad hon egentligen skriver. De flesta av mina vänner har skällt på henne. Och jag har- utan att ha läst henne eller varit insatt i ämnet- försvarat henne. "Hur kontroversiellt kan det egentligen vara att det finns skillnader mellan hjärnorna eller att vi även är däggdjur" har jag till exempel sagt. Men nu måste jag nog se ned egna ögon om hon är ute och cyklar eller ej. Och även om hon har helt fel så borde vi väl tillåta hennes åsikter. Är inte det som kallas tolerans? Var är boken? På nätet hittar jag bara en massa rasande kritik om henne....

Det skulle kunna vara ett livsprojekt som heter duga- att få naturvetare och humanister att ta lyssna på varandras argument lugnt och sakligt. Den uppgiften kräver sin egen Thomas av Aquino skulle jag tro.

I eftermiddag ska jag skriva en stipendieansökan. Jag förstår egentligen inte hur man gör. Men jag har på lut att ansökan kommer att bli jätte-jättebra. Fast först ska jag träna core på KI. Och skicka i väg en text. Och se över strumpsituationen i vardagsrummet.

Andra bloggar om: Annica Dahlström, tolerans, sortera strumpor, plastic wrap, photshop, core

Second Life: här kommer jag

Jaha. Då är man inne. På en fyrkantig ö med en pyramid på träffade jag och pratade med en svensk som kallade sig Fill Ferraris. Han ville bli min kompis. Det fick han. Jag har inga pengar och ingen koll. Byter frissa hela tiden. Kläderna känns bekväma. Jag är "the girl next door". Inga konstigheter alltså. Försöker flyga och teleporta till rätt ställe. Här står jag utanför någon slags konsthall. Fast jag lyckas inte komma in. Och jag försöker flyga upp på taket men det går inte. Jag vet inte ens hur man öppnar dörrar.
Om jag varit utan familj och jobb?
Ja, oj oj oj vad jag hade hängt därinne.


Andra bloggar om: second life

Välj spel (och partner) med omsorg

Intervjuad av spelbloggen om mina (2?) favoritspel.



Andra bloggar om: grim fandango, psychonauts, spel, dikt

Jag är en juste kille!

Med tanke på att mina barn är min bästa pensionsförsäkring känns det viktigt att uppmuntra deras självkänsla tidigt i livet. "Självkänsla nu" med Olle

Darling

Heja Johan Kling! Tänk vilken otroligt sevärd film du gjort för nästan inga pengar. Vackra Michelle Meadows - uttryckslös, tom och puckad- hela filmen igenom förutom ett litet hoppfullt vinkande med högerhanden på slutet där hon sitter i sin killes SUV. Jag kan inte komma på när jag sett en så ocharmig kvinnlig huvudroll i en svensk film senast. Tjejer ska ju vara så förbannat sympatiska och smarta jämt.

Och Michael Segerström - lika god som furst Mysjkin i "Idioten". Vad skönt att de inte förändrades i filmen. Vad tråkig den konventionen är förresten- varför ska alltid hjältarna förändras? Boring. Det var ju på gång där ett tag men berättaren lurade mig. Förutom den där lilla vinkningen då. Så låt prisregnet regna.

Intervju i Dn med Johan Kling här.

Andra bloggar om: johan kling, darling, michelle meadows, michael segerström, film

Lokaljournalistik och pensionsprognos

Kennys Grill- Örnsberg har helt okej thaimat. Jag åt wokad kyckling med grönsaker och chili. Jämte kebab har de serverat thai där i ett och ett halvt år men det har alltså gått mig förbi. Trevlig personal dessutom.

Fick på omvägar höra att gamla (Para-)Diset där Pia Degermark hänger i bland har 0 kronor i kassa per dag och kan köpas för 2 miljoner kronor. (Hmmm....?) Jag tror stället har potential. Det är ett vackert ljus på eftermiddagen och Taxi Kurir ska flytta till industriområdet nedanför. Och det byggs bostadsrätter. Men jag är ju ingen restaurangutvecklare i detta liv. Tyvärr.

Jaha. What else? Pensionsprognosen damp ned häromdagen. Det ser dystert ut: Med 2 % tillväxt får jag 7600:- i månaden om jag går i pension vid 61 år. Vid 65 får jag 10 400 kronor och vid 70 år -16 000:-.

Men vem VILL gå i pension å andra sidan? Pension är för mesar.

Sarah Silverman

Det här klippet är från hennes teveshow. Det finns mer att titta på här. Men jag vet inte. Jag skrattar lite. Men inte hela tiden. Jag vill att hon ska vara bättre än killarna men jag tycker inte att hon lyckas med det. Som det stod i New Yorker:

"---We admire the purity of Silverman’s scornfulness, but we don’t want to hang out with her the way we did with Mary and Rhoda. Not that she’d let us get that close anyway. “The Sarah Silverman Program” is like a club so exclusive that only the owner can get in—not even God is on the list."




Andra bloggar om: sarah silverman, kvinnor, humor

Dagens killar

Dagens första kille:
Kennet Klemets.
Plockade upp honom och hans "Accelerator" på Myrorna, Skärholmen.



...Fridlysta dikter, dikter där man rastar hundar...



I dag läste jag en annan riktigt bra text om Google och deras Google books- projekt och jag funderar över framtiden för upphovsrätten och förlagsverksamhet osv. Google hade en konferens på New York City Library för ett tag sedan. Känner någon här någon svensk som var där så säg gärna till.



Sedan har jag på ålderns höst ( hmmm...?) börjat stendigga gamla goda Riksdag och Departement. Redaktören Nils Funcke är dagens andra kille: en duktig journalist och hans bok Tryckfriheten är toppen.



Men nu kom dagens tredje kille Olle in i hallen på skidor med dagens fjärde kille och nu ska det lagas majssoppa och ätas libanesiskt bröd med salami och drickas vatten.




Andra bloggar om: kennet klemets, tryckfrihet, google books, nils funcke, majssoppa



ds bilden är klickbar, man kan läsa Klemets dikt ds

Karaoke & Hootchy Kootchy

Läs i stället

Kinky Afro och hans kommentatorer om losers

Tack jag tar gärna med henne hem, Pippilotti Rist

Tidsfördriv

För kännedom fick "Riden sakta över spången gossar" utmärkelsen "vackrast klingande mening på svenska" en gång för länge sedan i en internationell språktävling. Artpad

Mina byxor ställer till det

Jag har ett par gamla jeans som jag älskar. Hög midja, från Kookai, lite bylsiga, lite hill-billy. Hittade dem på Myrorna för ett par år sedan. Det enda problemet är att gylfen åker ned ibland men jag har tyckt det är lite charmigt och tokigt. Nåväl. I går gjorde jag ett jobb i tunneln mellan T-centralen och Centralstation. Där stod en rumän och spelade fiol, en proletär och sålde Proletären, en hemlös man och sålde Situation Stockholm. Den rullstolsbundna killen var inte där.
-Förmodligen krasslig, sa proletären.
Jag snackade lite med alla. Sa att jag var journalist, stod och insöp stämningen. Det känns som att stå mitt i en rinnande flod där förövrigt. Jag tog kort på rumänen. Rumänen tittade på mig och han såg: en baltic-blond blondin med jättefula teveglasögon och stor svart mössa, två stora väskor (jag skulle träna) och…neddragen gylf.
-Are you Swedish? frågade han mig.
-Yes, I am, svarade jag.
-You really journalist? frågade han.
– Yes yes, svarade jag.
- What your husband do?
-Political researcher, svarade jag.
Rumänen pekade på gylfen påmina brallor.
-Your pants, sa han.
-Oops sa jag.

När jag gick därifrån såg jag på rumänen att han tänkte ”Tjena mittbena vad du är” Men brallorna slänger jag inte trots att syrran verkligen tyckte jag skulle göra det NU!

Vad jag åt till frukost med mera

Torsdagmorgon och jag har försökt fotografera min dotter A och härma Sally Manns senaste närbildsserie. Det går så där. Bara för att Sally har någon jäkla storformatskamera och jag ”bara” har en Canon Power Shot A710 IS! Jag var som hastigast på Kulturhuset i fredags och rusade runt bland alla svartkläddda vernissagegäster med vinglas och försökte se bilderna. Jag var väldigt förtjust i det hon gjorde förr, bilderna på hennes barn som väckte sådant rabalder och jag blev betagen i henne på teve i den där dokumentären SVT visade förrförra veckan. Men bilderna som jag såg i fredags imponerade inte alls på mig. Vackert, svartvitt, ointressant var min första reaktion. Nåja, kul att det går bra för henne i alla fall och att hon gjort hemmet och barnen och familjen till objekt. Hon har visst plåtat sin man i tjugo års tid. Naken. Undrar om han är lika snygg som resten av medlemmarna i familjen Mann.


Det är tredje dagen som vi inte fått någon dagstidning och jag satt istället och bläddrade i the New York Review of Books och hittade lite skojiga titlar. ”God and the welfare state” till exempel väckte nyfikenhet och inspiration. Vill skriva en artikel som ska heta ”Gud och välfärdsstaten”- kan inte tanken börja så? Med en rubrik?


Den nykläckta bloggaren på SVD, Karin Tunberg sa i tidningen att hon absolut inte skulle blogga om vad hon ätit till frukost. Varför inte undrar jag? Vad är det för fel med att tala om det? Jag själv åt en rostad macka med ost, en hård macka med ost och drack en stor kopp kaffe med mjölk. En underlig fördom att bloggar handlar om ”vad man åt till frukost” och att det skulle vara något mindre värt. Jag lovar att det förmodligen finns någon sådan frukostblogg som dessutom är bra. Det var en dam jag hörde talas om som skrev dagbok i flera år. Varje dag skrev hon samma sak: ”steg upp, tvättade håret, gick och la mig”. Jag har använt det i min dikt ”Hopkok om våren” (i ”Som hör boskapen till” sid. 73)



Jag och min väninna B och hennes trettonåriga dotter C och min tolvåriga dotter A ska åka till Paris snart över en helg. Vi tycker att det ingår i våra döttrars uppfostran att se den staden och chit-chatta lite med fransmän och så. I tidningen stod det att det fanns weekendpriser på ca 2000- 2500 kronor men det var förstås lögn. Vi måste boka snart. Ryan Air är för jobbigt tror jag…fast det kostar visst bara 200 spänn..emottager gärna tips på var man ska bo och hur man bäst tar sig dit.





Andra bloggar om: sally man, gud, välfärdsstaten, paris, karin thunberg, poesi

En typisk svensk man

Snott från läroboken Svenska B, SFI i Vårberg.

Make babies

Vad jag hittills vet om hybris

Jag ser Verner von Heidenstam som liten iförd kungakrona.

Kronan satt på hans inre huvud hela livet.

Jag känner flera Heidenstams.

De är författare, skådisar, reklamproducenter, rektorer och annat.

Men kvinnan med hybris? Hon kan möjligtvis

uppstå som clown som Miss Universum med en liten

löjlig prinsesskrona på huvudet. En anomali, något vi kan skratta åt.

Eller i en sjuk galning som Valerie Solana.

Jag skrev en gång:

”En liten snipa med en jättestor båtmotor är en lustig syn. Så ser kvinnan med stora maktanspråk ut. Skildras hon i kulturen (hög som låg) så är det alltid med patologiska förtecken. Ska hon ge röst åt sig själv använder hon humor för att inte framstå som psykotisk.”






Andra bloggar om: Hybris, Megalomani, Storhetsvansinne, Miss Universum, Valerie Solana

Förut stod det DIKTER- HOBBY på skylten

*Uppdatering:....Det stod "Hobby", inte som jag skrev först "Humor" och jag förbarmade mig som vanligt över de stackars diktsamlingarna som stod och samlade damm och var till salu för en spottstyver. Kan avståndet bli längre mellan poesi och kapital? Mellan ha-begär och dikt? Den libidinala ekonomin? Var gömmer den sig bland diktsamlingarna på Små Smulor, Gröndal?

Go where the money is

Det är ju inget nytt direkt- jag hörde Bo Rothstein prata om det här redan för fem, sex år sedan. Jag minns att han visade en särskilt sorglig stapel för andelen ensamstående män med låg ekonomisk status. Stapeln var skyhög. Däremot var stapeln för ensamstående tjejer med låg ekonomisk status inte alls lika hög. Det verkar inte vara så stor skillnad mellan Ania och Gosia och oss. Precis som dem går vi uppenbarligen fortfarande "where the money is and marry for love". Det konstiga är att medvetna svenska medelklasskvinnor ofta blir arga ifall de tycker att är FÖR stor skillnad i ekonomisk status mellan en kvinna och hennes partner. Det anses inte passande att bli i hop med en miljonär, helst bara en annan medelklasskille med några nästan osynliga tusenlappar mer i lön. Gärna icke jämställd- bara det inte syns.

Senaste Vi

Kändisjournalisten Morelli intervjuar Helena Bergström med flera.

Det blir inga fler chips före maten!

Mathimlen och Morelli på MTV fest

Okej, man ska inte negga. Men varför inte egentligen?

Fotografen Elisabeth Ohlsson borde inte kallas konstnär. Vad är det här för IQ mås konst min blick tvingades landa i SVD till morgonkaffet nyligen. Det här är inte ett dugg ”kontroversiellt” (vad menar de med det ordet?) snarare dumt, opportunt, ytligt, tråkigt och ointressant.

”Ecce Homo” projektet för några år sedan var ju provinsiellt snömos från början till slut och de här bilderna på Carolina Gynnings silikonimplantat är inte ett uns bättre. Fattar hon inte att den ”radikale” Jesus hon påstod sig skildra med sina Ecce Homo bilder även älskar de riktigt utstötta: rasisterna, våldtäktsmännen, pedofilerna och till och med dem som slår ihjäl homosexuella, tror eller ej. Nej du Elisabeth, då får du allt tänka ett par varv till. Skaffa dig smartare vänner och läs mer och varför inte: se en Norén-pjäs ?

Tjoho.

Östermalmsbrud gone slut

Så där ja. Då är man Baltic Blonde igen.

"Vad ska jag säga...det ser ut som du har peruk" var A´s kommentar.

Andy Warhola? Mia Törnblom? Robin?

Nu går jag ut i solen.

Har påbörjat en dikt i mitt nya storslagna verk "vad jag hittills vet om pengar"


Jag är en peng


Jag ligger i en hand av kött

Framme?

Vad var det här för extremt tråkig bildserie jag publicerade nyss? Jag var på vippen att avpublicera de senaste blogginläggen när jag kom hem men så ångrade jag mig. Man måste lära sig stå för sina misslyckanden, kom jag på.

I dag försökte jag fotografera den blonda som sitter i informationsdisken på Åhléns City- hon som spelar i "Sånger från Andra våningen"- men hon sa nej med sin något ljusa och pipiga stämma. Jag hade tänkt skriva " Vad har Åhléns och Roy Anderson gemensamt?"

Men precis just nu skulle jag vilja ha en annan blogg att ösa lite galla i- anonymt. Jag funderar på att kontakta någon av mina bloggkompisar och höra efter ifall jag kan gästblogga hos någon av dem ibland. För min egen röst, min ”morellis blogg persona” är ju så käck och glad hela tiden...

Förresten så har Mathimlens fantastiska bloggtext från Friskis och Svettis gjort att jag BARA fokuserar på andra när jag tränar där. Och i dag hade jag en ENORM tantrumpa precis framför ögonen när jag gjorde situps- "gå hem och sluta ät chips" fick jag lust att säga och jag ville dessutom mörda tränaren som inte hade NÅGON känsla för rytm. Här är jag och här är mitt liv och tanterna med enorma rumpor som gör meningslösa rörelser i oändlighet till ingen nytta...Amen

Framme

På väg 3

På väg 2

På väg 1

Ung, bakis, blonderad och tjock

Weindel




Det här fiket på Varvsgatan


Rödrutiga dukar under glas


Hyfsad ambition vad gäller bakverk


bryggkaffe



Här satt jag många gånger som ung:


bakis, blonderad och tjock





Jag väntade på att besöka gamla


Jag drack kaffe och rökte


Jag skrev och skrev


lyssnade till de gamlas pipiga röster

drack och rökte


skrev och skrev





Jag är inte tjock längre


och inte heller blonderad eller bakis




Här finns inte mycket till tröst


"Modern" är inte här





Det var hon inte då heller

Bob&you&him

Tack Blogger för att jag fick publicera en bild genom dig och inte genom min sketna digitalkamera. M har fyllt år och fått fina blommor med mera. Av mig fick han bland annat
detta

Författaren som gisslan

Okej, en kort summering av Milan Kunderas text "Die Weltliteratur"som jag nu läst.

Han lutar sig mot Goethe och hans tankar om en världslitteratur som står över den enskilda nationens lilla kontext. Kundera säger att Europa inte lyckats få till stånd en stor kontext, en gemensam litteratursyn. I stället tjuvhåller varje nation på sina egna författare, tar texterna och författarna som gisslan och tolkar dem helst i väldigt nationella och snäva perspektiv. (Förringar dem skulle man ju också kunna säga)

Sanningen enligt Kundera (och Goethe) är att stor litteratur alltid står över det språk den råkar vara skriven på och den plats författaren råkar vara född. Rabelais lästes bäst av en ryss (Bakhtin), Dostojevskij förstods bäst av fransmannen Gide, Ibsen tolkades bäst av en irländare Shaw osv. Vi kanske också bäst får syn på den stora litteraturen ifall den är skriven långt borta. På flera ställen i texten hänvisar han till Gombrowiccz "Ferdydurke" som jag inte har läst. Om jag förstår Kundera rätt hävdar han att G hade räknats som en av de stora ifall han skrivit på tyska och att Kafka inte hade räknats med alls ifall han hade skrivit på sitt eget språk.

Vad kan vi i vår nordliga provins dra för slutsatser av detta? Kanske att vi måste skriva på ett stort språk för att tillförskansa oss en roll i världslitteraturen.

So, start practicing kids. Våga i alla fall vara större än er nations berättelse om er!

Nu kom jag plötsligt på en sak som Voltaire har skrivit och som faktiskt har med det stora sammanhanget att göra. Litteraturen är en eld som tillhör alla, vi har alla rätt att ta hem den och låta den brinna hos oss ett slag. Oavsett vilka vi är och var vi bor. Plötsligt blev litteratur något spännande och stort.

Andra bloggar om: milan kundera, weltliterature, goethe, voltaire, litteratur, litteraturvetenskap

Heja Milan Kundera!

Jag får rysningar och vill börja plugga litteratur. New Yorker 8 januari 2007. Återkommer i ärendet.

På väg till Sumpan

Mamas Brand New Dress III

Mamas Brand New Dress II

Mamas Brand New Dress

Röda Puff-klänningen från H&M

går inte att publicera i bild här nej...men jag har precis insett att man kan maila blogginlägg.Jag undrar om inte tilltalet blir ett annat då...Mer "brevigt" mer "hejsan hoppsan" Men jag VILL verkligen publicera bilder, till exempel en liten jpg hint om vad jag ska ge till min man när han fyller fyrtio..(han läser inte min blogg särskilt ofta längre har jag märkt...det här skulle kunna vara testet...men Blogger Beta kanske skärper sig i morgon, vad vet jag. Undrar jag om man kan MAILA bilder...I will try. Nu !

Stilla överseende

när jag blir gammal


tänker jag inte


låta mig provoceras


i fall någon



sätter sig på höga hästar


tror sig förmer


ljuger för sig själv


avundas hela världen


låter sig trampas på


pratar om sina brister hela tiden


fast alltid i förtäckta ordalag



I händelse av att jag stöter på


någon sådan människa


kommer jag enbart tänka:



”håhå ja ja, sådana är vi,


vi snirklar till det hela och hittar på


för att orka med vårt ok”



och inte som nu:


rosenrasande



jag är fortfarande


ung


uppenbarligen






Andra bloggar om: dikt, poesi, överseende, ålderdom, argsint, ungdom

Äh, det var lätt som en plätt

Lammen tystnar i pärlemorskimmer

Varför köpte jag inte fler? 1 krona styck på Myrorna när det begav sig. Det fanns en hel låda. De är i håliga och man kan ha såpa i dem om man vill. Eller billig parfym kanske. Jag tycker att de är obehagliga och ljuva på en och samma gång. "När lammen tystnar" möter Tingeling. I dag är en lugn dag tror jag. En dag att måla morgonljuset i Mörtviken.

Täckbyxa är fuck you

Är på väg till stan på cykel för att luncha med gammal vän. Bildgogglade nyss på ordet "täckbyxa" och hittade den här bilden. Bildgoogle förvånar som alltid. Ja, jag har täckbyxa. Det märkliga är att jag känner mig som en tuff brud när jag cyklar i täckbyxa. Som om jag är coolast i hela stan. Det är lite fuck you över täckbyxa.

Som den broderade insidan på en vante genom vilken världen sipprar

I många romaner skapar författaren en fiktiv verklighet i vilken hans påhittade personer går runt och utsätts, gör och känner saker. Men hos Dostojevskij är det huvudpersonens självbild som är stommen för hela berättelsen. Vi får bara se världen och deras position i denna värld genom deras självbespegling. Eller som Michail Bachtin skriver:

”---Vad som ska framställas och karaktäriseras är inte hjältens bestämda liv och leverene, inte en fast bild av honom utan den yttersta summan av hans medvetande och självmedvetande.---För Dostojevskij är det inte viktigt vad hans hjälte är i världen utan framförallt vad världen är för hjälten och vad han är för sig själv.—”

Andra bloggar om: litteratur, dostojevskij, michail bachtin

Paranoia please

Jag hörde av Y att hon och S tror att anledningen till att jag inte ger ut böcker är att jag har ”mäktiga fiender”. Rolig tanke faktisk. Det handlar alltså INTE om att mina manus inte är tillräckligt bra. Tyvärr så är jag inte paranoid på det sättet. (jag måste alltid anstränga mig mer, göra mer våld på min medfödda lata lättsamma natur osv) Fast när jag tänker efter så var det en gammal punkbrud från Täby på Norstedts som jag tror snackade skit om mig. Och jag kränkte förmodligen någon mäktig kvinnlig poet utan att veta om det på någon förlagsfest. Berättade jag inte en rolig historia där? Skojade jag inte för mycket? Flamsade och tramsade? Jag ska fundera vidare. Tanken är lockande.

Hjärnan rockar

Jag målar landskap, gör research på ett jobb jag ska utföra i Malmö snart och tänker på hjärnan. En hjärnforskare berättade en gång för mig om förhållandet mellan depression och psykos. Om man har en psykos så strömmar det som vanligt impulser från den bakre delen av hjärnan (som är den samma för både människa och råtta) "jag är hungrig", "jag är trött", "jag vill fortplanta mig", "jag vill slå i hjäl min granne", osv) Hos en frisk person tas dessa impulser emot och bearbetas av vindlingarna och vecken i hjärnans främre del och verklighetsanpassas och kultiveras där: "nej jag menar jag är sur på min granne", "jag är kär" osv. Men hos en psykotisk person är den främre hjärnans kapacitet utslagen. Impulserna som kommer från vårt "primitiva" tänkande strömmar ut oredigerat.

Hos en deprimerad person däremot, så är det tvärtom. Impulserna om hunger, sorg, trötthet, önskan om fortplantning tas inte emot ordentligt. De bearbetas inte. De trycks tillbaka. Hela tiden pågår ett samarbete mellan hjärnans olika delar. Och ju bättre samarbetet funkar desto bättre mår vi vill jag härmed hävda. Läs för övrigt senaste numret av Economist om hjärnan och känslor och tänkande. Känslan är inte förnuftets motsats om någon trott det. Hjärnan rockar, hjärnan är het.


Andra bloggar om: psykos, depression, hjärna, neurologi

Ania och Gosia...vad ska vi göra?

”Bortglömda” av filmaren Agnieszka Lukasiak på SVT i går var riktigt bra.
"Kan du förstå att allt detta sker i mitten av Europa?" säger en tant i filmen. I ”Bortglömda” går det bäst för den streetsmarta snygga blonda fotomodellkompisen och sämst för båda de dygdiga lantlollorna som inte kan ta för sig. Tänk Justine fast Östeuropa nu. Jävla värld, hur många miljontals unga flickor och män utan möjligheter finns det inte? Och varför fortsätter vi att berätta falska historier om att dygd lönar sig och att ”kärlek”?

Man kan fortfarande se den på SVTs dokumentärfilmssida



Andra bloggar om: dokumentärfilm, Agnieszka Lukasiak

Så där ja! Håret är lagt och badrummet skurat

Glowing Edges -Invert -Replace Color -Median

Andra bloggar om: pappa, mamma, photoshop

Årets näst sista dag

Det bor svarta fåglar inuti kärleken


Likgiltiga, föraktfulla, arga fåglar


de flaxar runt i bland


de gormar


de väser "idiot"


de vill bort


kärleken är filten som kanske


- eller kanske inte-


omsluter oss


den kan rymma mycket av sin egen motsats





jag vet inte mer



Andra bloggar om: poesi, dikt, kärlek

Tomten kom

Och jag har återigen haft problem med Blogger och publiceringen av bilder. Dumma, dumma nya blogger. Om någon vet var problemet sitter så får ni gärna höra av er. (Jag har rensat cachen och haft mig men det är fan i mig i Bloggers publiceringsverktyg buggen finns) Jag ligger strax på sängen igen och läser Anthony Bourdains "Kitchen Confidential". Jag hade ingen plan att läsa den, häromdagen bara låg den där på nattygsbordet. Perfekt läsning. New York åttiotal, mat, knark och hårt arbete. Beställ aldrig fisk på en måndag.

På nätterna har jag legat och kollat på olika sekvenser ur "Kill Bill" och försökt avgöra om det är väldigt oansvarigt eller bara lite oansvarigt att låta Alice (12) se den. Vi lovade henne det om hon lovade att börja äta kött igen. Och nu äter hon kött igen upplyste hon oss om via sin mobil från Malmö. Men jag står inte ut med den tecknade våldtäktsmordsekevensen om O-ren Ishiis barndom . Fixar inte att se den med min dotter i alla fall. Men att se Uma och Darryl slåss i en trailer- det är ju rena rama girl powern.
I julklapp fick jag bland annat hemmagjorda kolor, en skruvutdragare , en ansiktsbehandling och så fick jag gamla hederliga Videodrome av Cronenberg. Nu ska jag passa på att vila och läsa för Olle och Martin är ute och far. Morsning.

PS via Emma Gray Munthe hittade jag den här skojiga texten av Hitchens som jag flitigt citerat ur vid julbordet. "If I am correct about this, which I am" DS

Dan före dan

Ha! Äntligen kan jag surfa, publicera bilder via datorn och inte enbart via mobilen, läsa e-post, skicka e-post, blogga med text och kommentera andras bloggar. Vilken julklapp. Heja TDC efter nio dagar! Och jag har skrivit/jobbat klart. I alla fall tills onsdag. Sillen till vänster är lite inspirerad av Gittos "imponera på svärföräldrarna-sill" fast vi hade ingen pepparrot så jag tryckte i lite chilifrukter i stället. Och gräslök. Den gröna till höger är Martins citronsill. Och himlen speglas i glasburkarna.

Bästa julklappen

Jullunch på lux med mathimlen

Läs mer om maten hos henne.

Morgonljus

Frost

Mitt kontor

Syrrans tavla

Köksväggen

Neurologen ks

Riddarfjärden

Vår son är inte Christopher Walken

På jakt efter en bra bild på geniet Sandra Bernhard hittade jag den här sidan. Innan Olle föddes snackade jag o M om vem han skulle bli lik. Jag + M= Christopher Walken kom vi fram till. Ms hästansikte, mina blåa runda ögon och ljust hår. Men Olle ser inte ut som CW. Han liknar mer Orson Welles. I vilket fall som helst så bildgooglade jag på Sandra Bernhard för att jag i går kväll för tionde gången såg min absoluta favoritfilm- "King of Comedy" där Sandra och Robert de Niro och Jerry Lewis är helt sjukt bra. Och vilket manus. Rubert Pupkin har många gemensamma nämnare med Ricky Gervais gestalt i "The Office". Och vilken ovanlig kvinnoroll Bernhard gör. Så otroligt roliga gräl hon och de Niro har. Jag kunde inte sova för jag var så uppspelt- mitt hjärn-reportage är äntligen rott i hamn. Och bilder kan jag fortfarande bara publicera här med mobiltelefonen. Därav alla bildlänkar.

Wow, tänk vad det finns..

Han

Han är lång, mörk och ganska långsam fast själv skulle han säga: noggrann. Han är oftast glad och känslomässigt närvarande. Han biter inte på naglarna eller sitter och gömmer sig långt inne i sitt eget huvud. Han gillar: mig, sin son, mina barn, sina vänner, boxning, sitt jobb, god mat, dadlar, vin, öl, film, johnny cash, mercedez, whiskey med mera. Han gillar att stå i barer på stan tillsammans med kompisar (gärna snygga, gärna tjejer. Han gillar städer. Han gillar tjejer. Han gillar barer. Han är lugn. Han är vad jag kallar "manlig". det vill säga inte som jag. Jag gillar att vakna bredvid honom och att somna bredvid honom. Han är inte kokett. Han står aldrig länge framför spegeln och stirrar på sig själv eller undrar vem han är. Han har träffsäker smak: hans bruna gubbtofflor visade sig- mot all förmodan - vara helt moderiktiga Han kan härma: sin pappa, sin morfar, min mamma en amerikan, peter walhbecks "kattaslynan", femtiotalsfilmsjargong, fyllegubbesnack med mera Han kom från ett oväntat håll och kallade på mig med mitt rätta namn vilket är "Svedis". Jag bestämde mig för att bli stor då. Jag började drömma på nätterna att jag flyttade från min barndom då. Jag hoppas att vi ska åldras ihop. Jag hoppas också att jag någon gång kan lära mig skriva bra om kärlek.

Pepparkaksbak

Med Alvas gamla formar.

Spärrvakten Hjorthagen

Om allt funkar som det ska nu kan ni snart få höra den skojiga radiointervjun med spärrvakten på Hjorthagens t-bana. Jag hittade den äntligen som mp3.

Loppisfynd

Författare & Stockholm

Tips emottages synnerligen tacksamt på författare som i sina böcker nämnt t-banor, busshållplatser osv i Stockholm i sina böcker. Typ Klas Östergren som nämner Mariatorget i Gentlemen. Tack på förhand.

Bangkok

Jag lade några bilder här i stället, i pålitliga wordpress.

Hej hemma!

Vad mörkt det är här.

Jag har bytt till beta och verkar inte kunna ladda upp bilder annars hade ni fått se lite suddiga gatubilder från Bangkok bland annat. Det funkar med semester. Man kommer hem lite brun och lite glad. Vi har haft det bra. "Jätte, jätte bra" som jag skulle säga om någon av mina systrar frågade. Vi satt i olika gränder i Bangkok och åt snabbmat. Vi lyssnade på jazz på Oriental Hotel. Vi åkte tuk-tuk. Vi blev nästan lurade av låtsas-guider vid templet. Vi åkte båt. Vi förundrade oss över att Bangkok expanderar och imploderar samtidigt. Förfallet står granne med framtiden. Plåtskjul och palats bredvid varandra. Sedan buss till Koh Samet. Vi tog thaimassage på stranden. Vi klagade över dålig techno som spelades bredvid vår hydda under hela natten. M satt mest i skuggan. Jag i solen. Glasnudlar. Fishsås. Skaldjur. Scallops. Red Snapper. Cig. Öl. Hjärnan hettas upp när den befinner sig stark värme. Det händer saker inuti den då. Jag började en liten dikt om begäret. Att det när det funkar som bäst tar oss någon annanstans än var vi är. Begäret motverkar alltså både incest och spräcker äktenskap. Som en liten motor.

"Öppnar du dörren och går, ja då har du gått.
Om du vänder och kommer tillbaka då har även jag gått"

skrev jag i hettan. Kanske inspirerad av någon gammal Pablo Neruda dikt.Fast dikten är inte klar för jag måste kolla upp Platon och Poros och Penia.

Läste Amos Oz "En berättelse om kärlek och mörker" och blev kär i nästan hela hans judiska släkt. Morfarn som föreläste hur kvinnorna egentligen var vid 93 års ålder. Mostern som kallade begäret för en eld som sveper över en stubbåker, kvar blir bara sot och aska, bättre att söka de hyggliga männen. "Hygglighet är brödet och snällhet är smöret" enligt henne. Jag böjer mitt huvud.

Sedan läste jag Carina Rydbergs " Den som vässar vargars tänder"och var tyvärr inte alls lika imponerad. Okej om hon hade varit 25. Men nu? Hon har ju alla verktyg! Varför använder hon dem inte? Varför berättar hon inte om det som är i botten av henne själv? Som hon gömmer sig bakom litteraturen! Men min största invändning mot boken är nog att hon för vidare den ack så vedertagna villfarelsen att vi blott och bart är summan av vår traumatiska barndom. Redan på baksidan kan man läsa sig till vad som ska hända. När äntligen kommer Jannis att hugga den lilla flickan i ryggen och sätta på henne bakifrån? kommer man på sig själv att tänka.

Om man man ska greppa sexualbrottslingens innersta väsen så måste man ju omfamna hela paketet och GE oss begäret. Jag tror inte på begäret mellan syskonen Jannis och Sonya. Jag tänker att Lotta Lotass bok "Min röst skall komma från andra sidan rummet" lider av samma problem. Som att dessa kvinnliga författare glömmer det konstnären Jenny Holzer har myntat: "murder has its sexual side" Men det är klart: de törs inte visa begäret i rädsla för att bli beskyllda för att vara pornografer eller gud förbjude skriva våldspornografi.
Synd, eftersom det verkar vara det som egentligen intresserar dem, menar jag.

JUST nu sitter jag på Kulturhuset. Jag ska handla mat och gå hem nu. Har lovat att inte använda datorn mellan sex och åtta. De har någon slags rymdutsällning här. Fugelsang på affisch. Och på Sveavägen köar ungdomarna utanför webbhallen för den där nya Nintendo-spelkonsollen som kommer i morgon.