Den som kör den dyraste bilen...

Min senaste bok dedikerade jag till kronprinsessan Victoria för att trygga min ålderdom. År 2046 står jag nämligen 80 år gammal på slottstrappan och viftar med den gamla diktsamlingen" Som hör boskapen till" Den åldrade Victoria –ivrigt påhejad av framtidens Tarras-Wahlberg - öppnar då kanske dörren åt en tandlös gumma som får ett krypin i något av slottsgemaken under sina sista levnadsår. Hade jag tänkt.

Jag lade deklarationen på lådan häromdagen: inkomsten var ungefär en tredjedel av vad jag tjänade förra året. Ringde direkt till CSN o bad om en anståndsblankett, som det är nu betalar jag ca 12 000 per år i studieskulder. Det motsvarar i dagsläget 10 % av min årsinkomst. Enligt akut insikt anser vi i medelklassen att det är lika fult att berätta vad vi tjänar som vad vi röstar på…och ja…i mitt fall känns det som min låga inkomst ANTYDER att jag inte är kompetent nog att tjäna mer. Det kanske den gör. Så räkna ut den får ni göra själva.

Jag tyckte faktiskt om en period när jag hade en normal månadslön, kände mig som en i gänget. Kunde vara med och skoja om att det var "lill-lördag" och "lönehelg". Som det är nu? Så känner jag mig fri….men lite ensam i min åldersgrupp…

Men jag känner alldeles för många med fasta jobb som egentligen inte jobbar. De sitter av tid för 30 –40 papp i månaden. Det tycker jag är ett högt pris. Både för dem själva och för de som betalar deras löner. Aldrig att jag säljer mig till vilken syssla som helst bara för att få månadslön och anses som normal. För vaddå? För trygghet? För att köpa Acne jeans? Dyr soffa?

Linda Skugge - som bekant börjat ta 69 :- i månaden för att folk ska få läsa hennes blogg om hennes trädgård och växande mage- är förmodligen min totala motsats.
Till skillnad från henne ser jag inte skrivandet tillräckligt mycket som horeri utan som ett slags frihetsprojekt. Jag skulle hellre sälja kroppen- i alla fall hypotetiskt. Det som jag försöker sätta ord på här vill jag inte styra med pengar.
Men jag är inte emot business: journalistisk och copytexter har jag inget emot att ta betalt för. Heder åt dem som lyckas ta betalt.

Jag har fler än en gång bjudits in på arenan för att jag förväntades axla en roll som det fanns ett samtida sug efter men det där äcklade mig.
…vägra vägra…hellre ensam och odefinierad….än definierad och inringad…

Romantik? Nja snarare…medfött kynne…lite puckat….inget affärssinne…

Min egen ekonomiska utopi handlar snarast om att få vara exakt den jag är och göra det jag gör OCH kunna leva på det. Inte ges en given roll i offentligheten som så många gör ( i alla fall kvinnor o invandrare). De har kanske lite mer cash än jag men de är som sagt ofria. Karriär betyder underkastelse har jag alltid hävdat o det tror jag fortfarande på. De som underkastat sig allra mest kör den dyraste bilen.

Enligt min idol Johansson var Vilhelm Ekelund en poet som ofta knorrade över hur fult det var att tjäna pengar men enligt samma källa tjänade han mer på sina stipendier än vad dåtidens medelklass fick i lön. Hans påstådda fattigdom och anti- geschäft var alltså en romantisering och en falsk självbild snarare än realitet. Är det romantiserar jag gör? Men jag tycker inte det är FULT att tjäna pengar. Jag erkänner bara att jag är dålig på det. Vilka författare tjänar som medelklassen? 3-400 000 per år.

Om den dagen kom att jag blev rik på det jag skrev- då skulle jag samtidigt känna mig ofri och inringad. Jag tror det är vad den numera framgångsrike konstnären Jochum Nordström ger uttryck för i alla idolreportage han får ställa upp i.


Helt lottlös har jag inte varit. En gång fick jag faktiskt 25 000:- av författarförbundet att åka till Ryssland för. Men varför anar jag att jag måste göra våld på mitt tänkande för att jag ska bli en sådan författare som får massor av stipendier ATT LEVA på? Tillfredställa rådande kulturetablissemang?

MEN: Jag känner mig sällan fattig. Jag tycker att jag har det jag behöver. Visst, sommarstuga vore flott och jag skulle gärna köpa dyrare kläder men fattig? Verkligen inte. Barnen har det de behöver, tror jag. Jag äter ofta mat på restaurang. Jag har ganska fina kläder. Vi äter bra mat hemma. Jag dricker vin. Min man tjänar i o f sig en vanlig lön, men det är inte så att han ger mig pengar. Summa summarum: det går AN.

Jag har kompisar i bostadsrätter o villor som inte kan bjuda hem en för "de tyvärr har så lite pengar just nu"….och jag känner många som ägs av det de äger. Sitter och gnäller för att "grannarna kör bil på deras vägar" etc. Och dottern till Sveriges rikaste kvinna tog betalt på sin egen födelsedagsfest: "ni kan lägga en hundring var där för maten". Hon är alltså rik och jag är fattig men jag anser mig ha råd att bjuda folk på middag.
Så vem är vad?


("Som hör boskapen till" kom 1994 och blev rätt fett sågad. Den danske kritikern Paul Borum utnämnde den till typ "århundradets sämsta bok". Den innehåller dock en hel del bra dikter, om min morfar bland annat och om att "nuet är evighetens lillasyster" osv. Har en låda i källaren och lyckades faktiskt sälja femtio ex till en salongsberusad räddningschef på en dansrestaurang i Umeå för ett par år sedan. Han skulle ge den som julklapp till sin personal så den lär stå lite här och var hos brandmän och sjöräddningsfolk i Norrtäljetrakten.)


Andra bloggar om: kronprinsessan, victoria, pengar, deklaration, linda skugge, prostitution, frihet, pekoral, jochum nordström, som hör boskapen till,