Jag som aldrig drömmer längre

Drömde om ett åttioårigt par. De är långa och gängliga. Jag har sett dem förr. De är lite överklass. Kvinnan i hatt, mannen i beige kavaj. Kvinnan ser ut som en åldrad Joni Mitchell. De står vid en kaj. Jag närmar mig dem. De vinglar som två höga träd på håll. När jag kommer närmare ser jag att kvinnan har två bebisar på magen i en "tvåvåningssele". De är alldeles blåslagna och små. Jag går fram för att prata. Kvinnan verkar berusad, men jag är inte säker. De är vänliga, och jag vet att de vill väl men klarar inte av barn, barnen håller på att dö. Jag får panik men låtsas som ingenting. Försöker ta reda på var de bor....hm hmm gränd vid St Eriksplan. Jag luskar fram deras efternamn. Sedan är vi inomhus. Kvinnan släpper ut barnen för att leka i en låda. Barnen är större nu. De skrattar och är glada. De tumlar runt under en filt. Har jag sett fel? De verkar vara okej nu. De är inga barn. De är små golden retriever valpar. Jag blir lättad men har samtidigt en känsla av att jag smiter från något som är för jobbigt.