Konstutställningar är något man går på lördagar och söndagar och på lördagar och söndagar är jag i parken med barnen. Jag hatar att gå på konstutställning med barn. Det är vidrigt. Kan inte koppla av. Ser inget, upplever inget. Nu såg jag t.ex. i DN att Karl Holmkvist ställer ut i Marabouparken i Sundbyberg. Det kanske kunde vara kul att se.
Honom fikade jag förresten med en gång i hans lägenhet på 23.e gatan. Han var inte så lite nervös av sig minns jag. Kastade i väg ett cigarettpaket bakom ryggen av bara farten. ”Elevator music for you” tror jag han hade en dikt som hette. Vi connectade dock aldrig. Han höll på att bygga en konstnärlig identitet. Det gjorde aldrig jag.
När jag var tonåring bodde jag i Rissne en period med en tjej som hette Bettina. Hon var bra på att odla sin konstnärliga identitet minns jag. När hon hade bott klart i Stockholm flyttade hon till Danmark ”med sin konst”. Jag minns att jag retade ihjäl mig på det där. Fast i bland önskar jag att jag tillåtit mig själv vara mer anspråksfull när jag var ung. När om inte då ska man vara pretentiös? Rädslan för att vara ”pretto” var min generations jantelag.
Oja, pretta är värre än allt, det måste vara vpår generations version av jante. Prettoskräcken.
SvaraRaderaJag kan varken stava eller läsa ser jag.
SvaraRaderaenligt min kopmpis K som är lärare är de unga i dag INTE rädda för pretentioner- tvärtom...
SvaraRadera