Kinky afro och Roll on

Bloggaren Kinky afros samtal med DNs läsarombudsman Lilian Öhrström är ju nästan en slags pippirull -journalistik.
Och apropå radio: I går när jag körde Ville till fotbollsmatchen i Nacka, Boo (som Aspudden förlorade med 12 -1 fast de kämpade bra och inte hängde läpp) så lyssnade jag på P3. Klockan var ca 11.00. Det var 2 kvinnor som skämtade och de var faktiskt rätt roliga. Nu kollar jag upp det och ser att det måste varit Zimmergren och Skäringer. Kul när folk pratar dialekt. Kul med radio.

Andra bloggar om: pippi rull, kinky afro, roll on, radio

Helgnöje

Skojslagsmål i hallen med dammsugare

Om honom

Kan det sägas klarare?

Den i hushållet ingående medlemmen av samma kön som undertecknad drabbas allt oftare av hormoniella stormar som totalt omöjliggör vistelse i samma rum som de två yngre representanterna av det motsatta könet som även de behöver inmundiga morgonföda.

Lite hipp lite happ

Jonas Thente skrev så här om Sonja Åkesson:
"Bortom önsketänkande och varumärke var Sonja Åkesson en mycket medveten, professionell och betydande poet."

Det där läste jag häromdagen och uppfattade som nedsättande. I det påståendet ligger nämligen motsatsen inbäddad som en liten ful groda. Vem definierar medvetenheten undrar jag och varför säga att medvetenheten är något FINT och omedveten något FULT. Det där skulle man gräva lite mer i anser jag.
"vi har alltid trott att hon hade noll koll men det verkar ju som tanten egentligen visste vad hon gjorde" skulle han också kunnat skriva.

Men den där dikten "Vara vit mans slav" fick man ju läsa tills man storknade i gymnasiet. Jag har aldrig tyckt om den. Varför fick man läsa just den? Har hon skrivit något bra?Eller är det bara feministerna som vill få oss att tro det eftersom de så väl behöver några att kanonisera?

Det här rockar inte heller riktigt :

"Jag sprang ut i den tidiga skymningenoch ville sträcka handen genom himlen men skyndade tillbaka hemför att inte bränna vid potatisen"

Men den förträffliga Jenny Tunedal har precis gett ut en antologi och skriver mycket passionerat och respektfullt om Sonja Å här.

Vi kanske bara fick FEL dikter i oss.
Fast jag är ändå lite tveksam.


Andra bloggar om: sonja åkesson, vara vit mans slav,

Brasklapp

För kännedom är jag ju egentligen en oerhört stram och asketisk människa.
Tro inget annat! Det som synes vara kan mycket väl vara sin egen motsats.

Vem har finast balkong? Grannarna måste verkligen vara avundsjuka-eller hur?

Fina Öppna kanalen

Nej, jag är inte ironisk, bevare mig.
Jag bara gillar att öppna kanalen finns. Jag antar att dess närvaro lär mig något om den etablerade konventionen, precis som Dorinel Marc lär mig något om det etablerade genom att peka på det som står långt utanför. Här är Klara Kyrkas påskspel med kasperdockor. En gång såg jag en härlig intervju på samma kanal då den dåvande DN-chefen, en osminkad och rödmosig Joachim Berner, oavbrutet och nitiskt intervjuades av en arabisk man med jättemusche som ställde frågor han knappt förstod.
That is how we like it!

Litteraturen är en sjukdom

Min nya idol heter Anders Johansson. När jag läser honom känns allt (ja, hela litteraturhistorien, all konstnärlig strävan, alla teorier och all filosofi ) så enkelt och självklart. I texten "att inte bli författare" briljerar han inte med sina kunskaper, han ger mig dem.

Han skriver bland annat om vad som händer med det romantiska geniets självbild när det stängs in i en konventionell yrkesroll. Och varför slutade Rimbaud att skriva dikter? Jo, det lönade sig inte längre. Priset var för högt; eller med Johansson ord: ”den immanenta kompromisslösheten, det inre kravet på fullständig modernitet, måste balanseras mot en transcendent realitet, publikens förmåga, förlagens ekonomi, statens behov och så vidare. ”

Rimbaud blev inte författare. Han blev något annat.

Och tack vare Anders Johansson, fick jag syn på en mening av Ulf Ohlsson och Aris Fioretos: ”i den mån litteraturen inte kan läsas eller säljas är den närmast en sjukdom- obegriplig” apropå Lars Noréns erfarenheter från sextiotalet.

Exakt så är det- jag får rysningar.

Nu läser jag hans avhandling med det generiska namnet "Avhandling i litteraturvetenskap" Kapitlet ”Pippi Långstrump och friheten" lär mig en massa teori eftersom han applicerar Adorno och Deleuze i sin läsning av Pippi. Jag mår som vanligt lite illa när jag läser något riktigt bra.
It is a stomach thing, samma sak när jag målar.

Johansson läser alltså Pippi böckerna med Adorno och Deleuze glasögon och ställer frågan ”Är Pippi fri?” Pippi beter sig i böckerna ofta som om hon befann sig i ett försonat tillstånd där skillnaden mellan identiskt och icke-identiskt är upphävd. (Adorno)

Och när Pippi vägrar svara på frökens frågor i skolan för att istället formulera sina egna. ”Frihet är att vägra lösa de pseudoproblem samhället tillhandahåller--- för att i stället konstituera sina egna frågor.”(Deleuze)

Hennes agerande skapar möjliga flyktvägar utifrån Deleuzka idébygget men inte riktigt utifrån det Adornoska om jag förstår saken rätt. Fast det där med att uppfinna ordet ”Spunk” gör henne visst en aning fri. Och Leken. Utopin om frihet står att finna i det mest triviala, ett ihåligt träd, en skalbagge, några ärter! Så slutar han kapitlet.

-Äntligen en bra svensk bok i litteraturvetenskap, utbrast jag vid matbordet.
-Jaså, hur många har du läst? sa Martin.
-Nästan inga, men det har heller inte funnits någon anledning förrän nu.


Andra bloggar om: anders johansson, adorno, deleuze, litteraturvetenskap, avhandling, lars norén, pippi långstrump

Sucuk rules

Hötorgshallen, 35 spänn för en lammkorsvburgare. Gratis juice därtill. Mysigt att bara stå där och mumsa och kolla på folk. Bredvid bageriet, längst med den östliga väggen.

Kinespennalisterna- storyn

Här nedan är en trailer för den lilla finfina filmen Kinespennalisterna som vi INTE fick stöd från filminstitutet att klippa klart. Men nu har jag efter mycket knep och knåp lyckats publicera den på nätet. Tyvärr vet jag inte hur man får bättre kvalitet.Den fick max vara 100 kb. Om ni inte kan läsa vad de säger så säger de ungefär så här:

-Kolla in den där bruden
-Ja usch, allt de har att vara stolta för är sina glesa gula hårstrån
-Titta där då
-ha ha
-Ungarna ser ut som hårlösa råttor
-ha ha
-de får inte tillräckligt att äta och mamman ser ut att rösta på det där miljöpartiet
-ja så måste det va
-Har du märkt att de åldras väldigt fort, efter 30 är de hlet rynkiga och ser ut som gummor
-Tänderna har de kvar i alla fall
-ja ha ha

Visst det är en kvinnofilm med mycket blommor och smink men notera gärna John Woo slutet...duvor som flyger upp och förebådar...våld..

Kinespennalisterna

Jag länkar till Kinespennalisterna här. Den var för fet för att ligga här på bloggen, alla länkar i högerspalten hamnade så långt ned...

Ont dum vill bort

Ont dum vill bort
Det slamras i kök
Det gnager och skvätter och jäser

Hårda ord ur munnar hårt kallt
likgiltig jord fyller mark
i de åt oss tilldelade rummen

här ska liv jäsa och pysa
som i gryta ett slag
värme kommer
värme går

fyrahundra månader nu
åttio månader totalt
tack och adjö

det bubblar och jäser
livet gnager sig
som vanligt vidare
mot ingenting

jag vill inte

vill vara högt högt upp
vill att det ska vara över

det jäser och bubblar och männens röster
är hårda och kalla som stålpinnar
det måste de vara , annars kan de inte ta sig in
de rör med pinnarna i grytan som är liv

det står i männens inre böcker att de ska låta elaka nu
det står i deras inre böcker att de ska ta kvinnorna
och lägga sig tungt på dem

Men det står i min inre bok:
Gör motstånd, finn dig inte

Bli svala trast och mes
inte vara gryta

Plastmattan- the new generation

Den gamla hederliga plastmattan med nya design hade varit perfekt för vår balkong. Men jag är som vanligt för snål. Den går lös på ca 1300. Åhlens City. Martin sa, "kan inte mormor väva en...hon har ju vävstol". Bra idé. Vi åt förresten mycket bra thaimat på Pong. Rekommenderas varmt. Glasnudlar, krabbsallad, varm het söt kyckling, olika curries etc. Men inte under lunchtid. Det är för hög ljudnivå och väldigt lång kö till buffén. Slammer och Buller. Men maten var prima!

Pappa tar kort

Hoppsan det är sol ute

Hitlergympa

Alldeles strax ska jag skynda ned till Ringen och göra Ki-gympa med sparkar och slag så det står härliga till. Man står inte i en rund och slafsig ring, nej, i raka härliga led. Disciplin och kampsport i love it. Min man tyckte att jag skulle hämta Olle eftersom dagis stänger fyra och mitt jobb är mindre betalt än hans (hmmmmm...ja!)
Men tji fick han!
Den själviska moderna kvinnan gör inte avkall på sina gympapass.
Hon gör dem bara med lite lite dåligt samvete.

Så hjärtekrossande rättskaffens, så långtråkiga!

"Ack, vad är ni för något, ni mina skrivna och målade tankar! Det var inte länge sedan ni var färggranna, glada och elaka, fyllda av sporrar och hemliga kryddor som fick mig att både nysa och skratta - och nu? Redan har nyhetens behag svunnit och några av er är, fruktar jag, redan på väg att förvandlas till sanningar, så odödliga ter de sig redan, så hjärtekrossande rättskaffens, så långtråkiga!"


Av kloka och roliga"Lill-Feffe", som vi brukade kalla honom
Friedrich Nietzsche "Bortom ont och gott, 1886"

Lyrikvännen

Nytt nummer ute. Köp, köp, köp Endast 65:-
Min dikt är på sidan 8. Tröttnar man på den kan man även läsa debutanter, Lars Norén, Bruno K Öijer och Birgitta Lillpers med flera.
Okej, back to work

Jag och mina kändisar

En grå höstdag i början av nittiotalet när jag som vanligt, både deprimerat och planlöst, vandrade runt på Manhattan höll jag på att krocka med Dennis Hopper i hörnan Carmine Street och Bedford Street i West Village.

Hello! sa jag.
Hello! sa han och log.

Ja ja, det är ju inte så märkvärdigt att säga hej, jag vet ju till och med andra som har legat med honom. Men för mig blev det där en punkt när fiktion smälte samman med verklighet. Och kändisar är alltså en del av fiktionen. Vad det nu är? Ni får gärna förklara.


Apropå kändisar så har jag precis läst klart en artikel om Sean Penn i New Yorker. När jag såg den här bilden tänkte jag att honom skulle jag gärna vara med. Sitta i framsätet på hans svarta sport utility vehicle och låta honom puffa på sina röda marlboros. Vill ni träffa honom live? Besök då baren Toscas i San Fransisco. I artikeln står det för övrigt att Penns föräldrar söp när han och brorsan hade somnat, att Woody Allen tycker att Penn kan vara kul och leverera one liners. (I filmen ”Sweet and lowdown” var han med men enligt min man är den inget vidare) att han är lyckligt gift nuförtiden, gillar att köra bil och har en Anne Coulter docka på sitt kontor som går helt i färgen ”bordello burgundy”. Coulter är en superkonservativ tevekommentator som Penn och många andra vänsterliberaler uppenbarligen avskyr. Penn brukar trycka in brinnande cigaretter i den dockan. Lite barnsligt kan tyckas. Ju längre jag läser i artikeln desto mindre vill jag faktiskt tillbringa tid med honom.

Ha, det är förstås kvaliteten hos ett BRA kändisreportage.
Om vi skrev bra (det vill säga inte insmickrande och inställsamt och UNDERDÅNIGT) om andra människor så skulle folk rycka lite mer på axlarna. Skita i andra mer. Leva sina egna liv mer. Vilket är bra, eller hur?

Men för att återgå till mina kändisar: De jag gärna intervjuar är: David Lynch. Jag är- skulle jag vilja påstå - nämligen den enda i hela världen som förstår honom på rätt sätt. Jag kan t.ex. sätta 1000 spänn på att det finns en bortklippt scen i "Lost Highway". En scen med Robert Blake och den unga killen som har oroliga blonda föräldrar. Och jag skulle fråga honom varför han gjorde samma film två gånger; dvs Lost Highway och Mulholland Drive eftersom de egentligen är samma film. David Lynch klippare Mary Sweeney kan jag också passa på att intervjua när jag ändå är over there. Jag tror nämligen att det är hon som är nyckeln in till….det hela….

De kända svenskar jag kan tänka mig att hänga med en längre tid och skriva porträtt på som jag ska kränga till medierna är följande personer: Amanda Ooms, Peter Wahlbeck, KG Hammar och Tomas Tranströmer. Det är bara att höra av sig.


Andra bloggar om: kändisar, sean penn, dennis hopper, david lynch, amanda ooms, peter wahlbeck, kg hammar,

Ps själv är jag före detta kändis, eller som jag själv hört "halvkändis" så jag är hälften verklighet och hälften fiktion ds

97 kinesiska barn

Mathimlen
har bästa analysen av människosmugglarna från Kina.

Andra bloggar om: människosmuggling, kina

Några sköna bloggar

Paggan for president: Ja, det är något kul med skägg. Obs flera magstarka bilder på håriga gubbar lite länge ned bland annat under rubriken "ibland går det lite för långt"

Rostsverige Bilder och texter från ett övergivet Sverige. Det här var ju poesi. Och politik. Very nice. Här i Söderhamn.

Annandag Påsk

Andra bloggar om: påsk, påsken

Påskdagen

Andra bloggar om: påsk, påsken

Påskafton

Lammstek, pesto, palsternacka, vin.


Andra bloggar om: påsk, påsken

Långfredag

Vi gör ingenting. Jag har till och med sovit middag. Det händer aldrig annars. Jag drömde om svärd och huvuden som rullade. Martin förbereder lammgrytor, en med bockhornsklöver, en med harissa. Jag är inte så förtjust. Men det är i alla fall inte kanin. Och vi ska äta citronfromage efteråt. Det är gult- påsken till ära.

Andra bloggar om: påsk, påsken

Maka dig svensk

Ha ha, 80 miljoner. Jag leder alltså ligan i uppskattningen av hur många människor som får plats i Sverige. Krönikan skrev jag efter ett besök i Karlskrona en söndagseftermiddag på vintern. Det var som om en vätebomb hade utplånat allt liv. Jag hade aldrig sett en ödsligare stad. Och den här dikten handlar ju egentligen om samma sak. Fast tvärtom.

Kallt om natten

Om nätterna slår ni er ned vid era datorer
och försöker hitta ord för all er kärlekslängtan
Det ordet blir ofta "thaimasssage"
Ni hamnar då hos mig
Välkomna hit!
men ett tips är att bildgoogla på thaimassage istället.
Jag önskar er all lycka.


Andra bloggar om: thaimassage, kärlek, natt, längtan

Vad morfar sa till mormor

I sorg och nöd
en blomma röd
upplyste mörka natten
Den ledde mig
från villsam stig
till källans klara vatten

Den blomman röd
så stark, så spröd
stenbräckan lik, bröt marken
trots allt och gav sin friska sav
till liv åt murkna barken

Det var så länge sedan nu
men blomman röd, var du
och samma blomma spirar än
ur jordens grus som då, för länge sen

Det sägs i min familj att morfar skrev den här dikten till mormor på ålderns höst. Jag hoppas att det är så men är inte helt säker. Det sägs en hel del i min familj. Jag läste den högt en gång på Tre Backar. Då skockade det sig i strupen. Den haltar i rytmen, särskilt i sista raden tycker jag, men det gör inget.

Andra bloggar om: dikter, kärlek, mormor, morfar

Vi snackar konst, grovsoprum, vi snackar snygg balkong

Hör upp gott folk! Jag behöver en bit PVC plast, cirka 90 cm x 2,5 meter som jag ska montera upp på balkongen med öljetter i kanterna och rep och sedan ska jag gå lös och måla på plasten, en gammal vit rullgardin skulle också funka, men materialet måste tåla fukt. Vaxduk är för sladdrigt. Jag har redan varit i kontakt med Printley i Farsta, hänvisad dit av Åhléns dekoratör Johanna som inte verkade hysa någon vilja att låsa upp sitt grovsoprum.

På Printley var de mycket tillmötesgående, där jobbade engelske Richard och dit var jag hur välkommen som helst- men Farsta är lite off road för mig och någon av er har kanske en bättre idé. Känner någon kanske någon dekoratör, månne? Jag skulle faktiskt tycka det var rätt flott att måla på gamla PVC reklamskyltar från gamla kommersiella kampanjer. Dessa slängs ju huller om buller i grovsoprum! Slöseri! På mitt förra jobb brukade ADn och jag smyga ned till Åhlens grovsoprum som låg i samma hus där vi jobbade. Där kunde man fynda.

ps bildgooglar man på pvc plast hittar man bland annat denna bild bildgoogle rules ds

Fraternal kanonisering

Okej. Vilgot Sjöman är död. Men den plötsliga mediala kanoniseringen eller att "han har åstadkommit några av de allra bästa svenska filmerna" som Ingmar Bergman säger till Aftonbladet. Det är ju inte sant. Tre sidor får hans död i DN.

Själv bar jag en hemstickad svart tröja när det begav sig: NYFIKEN GUL hade jag broderat på framsidan i rosa och gult garn.

Andra bloggar om: vilgot sjöman, kanon, kanonisering

"Aldrig mer kommer hon få höra klampet av tösens skor på linoleumgolvet hemmavid"

tack mathimlen för tipset. Nu har jag också provat babelfish

"A girl gets her feet eaten by a fish.The mother cries. Never again she will hear the clippery clappery of her daughter´s shoe on the linoleum carpet at home."

blev:

"Une fille obtient lui des pieds mangés par des cris d'une mère de fish. Jamais encore elle entendra le clappery de clippery de la chaussure de sa fille sur le tapis de linoléum à la maison."

Blind slog döv

Blind full gubbe frågade döv gubbe om tiden. Döva gubben kunde inte svara men visade snällt fram klockan. Blinda gubben lackade till och slog. Hela storyn finns här Eller i Expressen här
Det här är visst den största nyheten i bloggosfären i dag..hmmm

Andra bloggar om: grannar i vilt slagsmål

Olles visa

Olle var en kille
Visste vad han ville
Bodde med sin mamma
Ja, det gör detsamma

Han var en liten skälm
Hade en jättestor hjälm
Han körde motorcykel
Hade egen nyckel

Cyklade till parken
Jättefort på marken
Där träffade han
maja Aja maja braja…

De började att gunga
Så småningom att sjunga
De sjöng en liten visa
Om nån som hette lisa


refräng: Olle var en kille
Visste vad han ville
Bodde med sin mamma
Ja, det gör detsamma

Laj laj laj laj laj Maj maj maj maj maj

Inte blomma själv

Fem svanar guppar förbi utanför kusten och svanhonorna skriker.

-Vi hade det inte heller så jävla lätt, flicka, men inte sjönk vi för det. Bit i hop bara, barnet kommer du att älska som om det vore ditt eget!
De retas svanarna, jag ser deras nöjda miner.
-Vaddå mitt eget? skriker jag mot vinden
Men de bara skrattar och simmar vidare norröver mot fyren.

Aldrig jag ville komma ut från barndoms gömsle
men barnen inuti mig
drog mig ut i skogen för att jaga räv som föda.

Sierskan frågar den det växer i?
-Älskar du?
-Det gör bara ont, svarar rådvill.

Inte lägga kärlek i kalla bon där smekning saknas.

Den gamla säger:
-Inte ska du står och skrika efter blommor i en bokaffär, då skriker du dig hes.
-Men om det är blomma jag vill?
-Plantera frö, tala vackert om det som är, inte om det du saknar.
-Jag ser bara böcker om blomma, inte blomma själv.
-Tala vackert om det som finns.

------

hela den långa dikten "På rymmen till sensommarön" från en jobbig graviditet 1998 finns på Serum

Kitschbalkong

Första steget till att förvandla vår trista balkong till ett kitschparadis är taget. Var i Vårbergs centrum och fyndade blommor (hela denna klase 30 kronor!) och på IKEA och hittade platskorgar. Helst vill jag ha en stor rosa/orange plastmatta från Afro Art, Mariatorget men de är så dyra, typ 800 kronor.
NU: ut och städa naturen, fotbollsplanen, parken med svart sopsäck.

Om män och kvinnor och homoerotik

Nej, jag har inget förhållande till feminismen, tycker inget om bröstoperationer, bantning, har inget särskilt förhållande till kroppen, tänker inte så mycket på åldrande, inte alls på att kvinnor tjänar mindre än män, jag delar inte samtidens neuroser och hyser inga särskilda känslor utifrån ett kvinnoperspektiv.

Det finns inget tråkigare. Låt mig vara.

Varför måste kvinnor alltid förväntas ha sån jävla tråkig koll på sin egen roll? Säj den journalist som inte frågar den för tillfället uppmärksammade kvinnliga konstnären: hur känns det att vara kvinnlig konstnär då? Hur känner du inför skapandet och feminismen? Är det en typiskt kvinnlig film du har gjort?

Kan man inte få vara ifred? Kan man inte få vara omedveten om kön? Som man faktiskt var de första tolv åren av sitt liv- och sedan igen efter femtio eller när det nu är. Tillhöra ett visst kön gör man ju en väldigt kort period av sitt liv. Mellan tolv och femtio, hur många år blir det?

Förövrigt läste jag i tidningen Axess som har ett SEX-tema en mycket upplysande text om homosexualitet och pedofili under antiken. Och den gamla sanningen slog mig återigen när jag läste texten: OM inte männen hade börjat tända på varandra och sätta på varandra ute på torget eller var nu offentlighetens vagga än stod: så hade de ju inte kunnat utveckla någon vidare kultur: då hade de ju ideligen fått springa hem till sin Agrippa eller vad nu frugan hette för att få komma till och fortsatt sina lite slöa och oinspirerande ”domestic lifestiles” och inte haft tid att utveckla vare sig filosofi eller demokrati. I begynnelsen var alltså: homoerotiken som så småningom tappade fart och förvandlades till homosocialitet.

Såg klart "Good Night och Good Luck" Snacka om mysig stämning journalisterna emellan i vita skjortor och med cigaretter när de firade med whiskey. Malebonding? There´s nothing like it!

I nästa liv, förövrigt, är jag man.

Andra bloggar om: feminism, homosexualitet, homoerotik, film, konst, good night and good luck

Bilder med lysrörsblänk

Frauen, Offer oder Luder etc

Bortskänkes: Två konstnärliga idéer och en affärsidé

1. Gå och knacka dörr i ett bostadsområde. När någon öppnar så tar du en bild och rusar därifrån. Sedan målar du jättestora oljemålningar av motiven: det vill säga den som öppnar dörren, lite perspektiv av hallen, kanske en hallampa och i bästa fall familj som skymtar i bakgrunden. Kalla dessa "Det kommer Främmat" Försök måla som Ola Billgren. Var noggrann. Ta många bilder.

2. Gå in på en dam frisersalong där äldre svenska kvinnorna permanentar sig. Gör dig kompis med den som jobbar där. Ha med en storformatskamera. Ta sedan en serie bilder av de äldre kvinnornas hår och huvuden, med papiljotter och svål. Se till att motivet utnyttjar hela negativet, och kvinnorna nästan blir avpersonifierade. Gör en fotoutställning. Kalla den: "Frauen, Offer oder Luder"

3. Sätt in en liten annons i "New Yorker" under rubriken resor. Erbjud däri rika amerikaner att komma till Sverige och att under en vecka vandra i "Bergman Country" eller " in the footsteps of Bergman". Ta mycket betalt, du vill bara ha rika kunder. Hämta dem med buss på Arlanda och kör dem till Grand Hotel. Hyr in några av Bergmans gamla avpolletterade skådespelare (eller varför inte hans dotter Anna?) som guider/värdar/anekdotberättare. Kör sedan runt amerikanarna till de platser där Bergman spelat in sina filmer. Visa Bergmanfilmer i bussen. Avsluta veckan på Fårö: grand final. Då kan de vallas runt på stränderna där och har de tur kan de kanske få sig en skymt av idolen.

Seså; gå och jobba nu!


Andra bloggar om: konst, konstnärer, ingmar bergman, affärsidé, bortskänkes

Hagamannen

Maria Kuchen skrev detta i Expressen angående bildpubliceringen av Hagamannen. Jag har varit emot till bildpublicering, nu är jag mer tveksam. Det handlar om detta med demonisering. Har inte tid att blogga mer. Ensam med kidsen. Vi har ätit fläskkarré marinerad i soja, blackbeansauce, lite socker, lite olja. Nu ska det bli efterätt. En överbliven bit chokladtårta som just nu skärs MINUTIÖST rättvist i tre delar inne i köket. Själv äter jag: dadlar.

Andra bloggar om: hagamannen,

Hoppsan, jag är visst Rimbaud också

Är man en daglig hemsida så är man. Det går inte att smita undan från sin plikt att uppdatera.
Författaren Lars Gustafsson som några av er förmodligen redan känner till har en rolig hemsida som jag hittade på Malte Perssons blogg.

Om Lars Gustafsson kan berättas följande: För en herrans massa år sedan när jag med- i bland stort i bland mindre stort- nöje svansade runt i de fina litterära salongerna träffade jag nämnde herre på Svenska konsulatet i New York. Eftersom jag då brevväxlade med författarens son passade jag på att berätta detta för fadern som hade sporadisk om inte obefintlig kontakt med denne son. "jaså, så du umgås med den generationen" var det lakoniska yttrandet från den gubbens mun.
Mmm. Men han skriver bra så jag förlåter honom. "Windy berättar" till exempel

Sedan läser jag Res Publica nr 2 2005 "om Rimbauds nej" efter ett tips från Helena som skriver på den här bloggen och upptäcker att: inte bara är jag Nietzsche, jag är även Arthur Rimbaud.
Han var också rastlös och slarvig och såg inte heller litteratur som ett mål i sig. Att vara författare - att spela den rollen- är att bli instängd i en roll som ställer vissa krav både på ens tänkande och uppförande. Det är märkligt att så många unga tror att de vill bli det. Jag tror egentligen inte att de menar vad de säger. Vet de hur ensamt ett författarliv är? Har de aldrig hängt utanför psykakuterna och sett de ensamma stackare som tyngda av litterär berömmelse hasar in där? Oftast menar de unga som säger att de "drömmer om att bli författare" egentligen att de vill bli intervjuade om vettiga saker på teve, dvs sedda. Och det är väl okej.
I bland menar de: Jag känner mig ofri och vilsen och ingen tar mig i anspråk. Jag skulle vilja bli tagen på allvar. Jag skulle vilja kunna skapa mening åt mig. Jag längtar efter ett sammanhang där jag kan verka i kraften av mitt fulla jag.

Och allt det kan man få. Men inte nödvändigtvis genom att svepa om sig en författarkappa.

Dat is it for now.


Andra bloggar om: Friedrich Nietzsche, Arthur Rimbaud, Lars Gustafsson,

fara ut

Vi satt på NKs café i källaren i fredags. Drack gott kaffe och åt räkmackor och delade på en fluffig marängbakelse med smörkräm.

Alf Svensson var där med sin fru och sitt barn(-barn?). De åt räkmackor de med.
En knubbig blond tjej med tajta Acnejeans vid bordet bredvid vårt speglade sig med ätstörningsblick i väggspegeln.

Jag satt och skojade med M om vad jag skulle skämta om ifall jag var komiker: "hängbröst och hörapparater" Då fnissar M först och tycker det där med hängbröst kan funka, men sedan FAR HAN UT och kommer med ett långt, tråkigt, negativt resonemang om att HAN tvingas ta ansvar för att JAG hör dåligt. (vilket jag alltså gör lite grann fast jag vägrar använda hörapparater) Och då blir jag rosenrasande och anklagar honom för att förstöra stämningen och surar hela vägen till Mosebacke. Hur kan man bara förstöra stämningen så där? jag fattar inte?


Sedan såg vi Wahlbeck och hade kul. Men efteråt när vi tog varsin öl på ett det ultimata jobbsvennehaket Akvarium på Hornsgatan frågade han vad vi ska göra för mat till middag dagen därpå när båda mina svärföräldrar skulle äta hos oss och vi hade redan pratat om det och jag hade sagt att jag skulle göra kyckling med saffran, chili och apelsin men han började snacka lammgryta och jag gillar verkligen inte det och det vet han, men jag sa att det förmodligen gick hem bättre med kyckling för svärfars del och då FAR HAN ut och börjar negga om att jag minsann borde kunna stå för att jag inte gillar lammgryta själv.

Och då blir jag så trött på honom att jag fräser till och börjar ironisera över lammgryta och kaningryta som han också hävdar att han gillar och sedan dricker jag upp min öl i ett svep och går. Jag vill inte vara med någon som FAR UT.

Alltså jag…hatar honom i hela min kropp….Men sedan när jag är ensam, går jag lugnt och fint Hornsgatan fram mot Mariatorgets tunnelbana och åker hem.

Båda två åker hem, med samma tåg , visar det sig för vi möts igen på Örnsbergs tunnelbanestation och blir sams till slut. Men fy fan vad trista vi är. Bråka om en lammgryta. Jag skäms verkligen. Och jag gillar inte när han far ut.

Dadlar buy- Dadlar dont buy

Glöm de torra, skrynkliga närapå oätliga dadlarna som era föräldrar köpte på jularna och som fick trängas med nötterna och de nästan lika oätliga plastförpackade fikonen. Världen krymper, tiderna förändras och dadlarna likaså.

Eldorados iranska dadlar för 25 kronor håller samma kvalitet som de dyra dadlar man köper i lösvikt på tex. Hötorgshallen. Några dadlar och ett glas vin efter maten är bibliskt gott.

Tyvärr håller inte dessa dadlar i grön kartong samma kvalitet. Skrynkliga och torra och ledsna. Stay way, don´t buy.

Andra bloggar om: mat, dadlar,

Hästen tämjd?

Vi var alltså på Peter Wahlbeck och Mikael Reuters power point show på Mosebacke i går kväll och var lätta och lyckliga när vi gick därifrån. Skrattade så vi grät bitvis.

Och föreställningen innehöll bland annat: Lite trumsolo på digitala vegan trummor, Reuters söderkis ”Sosse- snajdarn” visar diabilder på sig själv: här är han ute på stan en fredagkväll, här visar han visar bilder på klotter som han krigar mot, här träffar han tyske Greedy (Wahlbeck) på sossekongress på Gran Canaria, här slår han ner Greedy i en härligt tafflig bildsekvens, han fixar inte att Greedy vill byta namn, här förlåter Greedy honom, ”vi sossar är jävligt bra på att förlåta, sorry Greedy for hitting you down, oj hoppsan nu ringer greedy i en jättelik svart låtsastelefon, "hello Greedy sorry for hitting you down…" Greedy vill att snajdarn kommer ned till irak med sina SOCIAL DEMOCRATIC books.

I en annan sketch spelar Wahlbeck en skånsk konstnärinna som vill varna oss nåt som drabbat Malmö och som i FOLKMUN kattas KATTASLYNAN som slår sönder fönster kommer in i sovrummet på natten och står vid sängen och skriker.


Helnöjda var vi alltså och jag har härmat sossesnajdarn hela frukosten, lite hes tjackpundarsöderkis dialekt och Martin har härmat kattaslynantanten.
Vi tycker själva att vi gör det toppenbra…

Men för att prata lite allvar…Wahlbeck håller på att bli lite lycklig….domesticerad, vuxen, välmående och juste…och det märks i hans gestalter. Han är inte lika arg längre och inte fullt lika galen. (Har han en skön mogen fru som dresserar honom, kunde jag inte låta bli att tänka? Är det testosteronet som börja sjunka?)

Han skrattar sitt sköna wahlbeckskratt ibland men inte åt riktigt så anarkistiska saker som förr.
Jag tror ta mig tusan att karln håller på att bli riktigt snäll...
Han har en fin hemsida: där finns bland annat en oljemålning på KATTASLYNAN.

Andra bloggar om: peter wahlbeck, mikael reuter, power point, mosebacke, recension, stand-up comedy

Rys på armen

Läste recensionen av Pauline Wolffs nya bok "Vi är luftens drottning" som Maria Schottenius skrev om i DN i morse
Jag blev helt lycklig av den, fick nästan rys på armen. Hur ofta händer det? DN Kultur? Rys på armen? Första kaptitlet finns att läsa här.

Har inte läst hennes debutbok men träffade henne en gång på ett bröllop där det var cirkusartister med. Hon gick på författarskola i Göteborg då tror jag. Heja heja!


Andra bloggar om: pauline wolff, dn kultur, recension, maria schottenius

Michael Moore och jag

Jag brukar ju i bland blogga om att jag bara blir snyggare med åren-
men trodde aldrig att jag skulle kunna säga det samma om Michael Moore.
Men är det verkligen han? Han ser ju helt sned ut.

Förresten gillar jag "bild google" det verkar vara mindre censurerat på något sätt...googlar man på tex "feet" eller "nose" kan man hitta massa underligt härligt subversiva sajter.
Hur och var jag hittade denna eventuella Michael Moore tänker jag dock inte berätta.

Andra bloggar om: michael moore, google, bilder,

Bönsallad och stark snygg jobbig film

Stora kokta vita och njurformade bönor med massor av persilja, citron, olivolja, lite buljong, salt och peppar. Korv ska inhandlas (chorizo) och kanske folköl. Svärmor Carin är här. Om en timme ungefär sitter hon och Olle och jag till bords. Alice och Martin är på Stortorget i Gamla stan och frossar i Stadmissionens bakverksbuffé för 75 kronor. Jag såg nästan klart "Lady Vengeance" i går. Jag fattade inte att jag kunde somna mitt i de våldsamma slutscenerna men det kunde jag alltså. Den var väldigt snygg, stark och jobbig. Återkommer. Nu ska jag trängas med stockholmarna på röda linjen söderut.

Andra bloggar om: Park Chan-wook, Lady Vengeance, film, mat

Heja Expressen

Roligt att Expressen ( 27/3/06) dammsuger bloggosfären efter fräscht gratismaterial. Läs hela listan här.


Andra bloggar om: bloggosfären, expressen

Våren har kommit!

Salto sobrius har hittat våren i Fisksätra
och noterar att det inte är för att sanden kryper upp ur snön som snödrivorna är sandiga.

Andra bloggar om: våren,

arg på kritiker eller mig själv eller nåt...

Dom som skriver allra mest passionerat om döden är de första att springa från byn när pesten kommer
Dom som skriver bäst och mest om erotiska äventyr är de klenaste av älskare själva

Fröding, den gamle skalden, var en jävel på att skriva vackert om kärlek men fick inte mycket själv har det hört sägas

Dom som hela tiden refererar till litteraturhistorien är de med störst okunskap
De viftar med praktfulla åror men deras skrala små båtar står stilla

Men dom som egentligen strävar efter att inte skriva alls de har definitivt begripit:

Vi är mitt i evigheten- här tiger vi still


Andra bloggar om: ilska, litteratur, erotik, gustav fröding, evigheten, tiga still

Bloggar i krig

Jag har härmat Deep ed och placerat min blogg i
Aspudden på bloggkartan.se

Och det är ju oerhört användbart med en bloggkarta om det blir krig o undantagstillstånd och ingen litar på medierna längre. Då kan vi alla hitta en lämplig källa lokalt som kan beskriva vad hon eller han upplever på plats.
- Bromma brinner, skulle jag då kunna säga då för jag kan se ända till Bromma från fönstret..ja egentligen ännu längre....hur långt jag se..återkommer...DN- skrapan, Nockeby?

Nu måste jag hitta föda


Andra bloggar om: bloggkartan.se, aspudden, pålitlig källa, krig,

Power point med wahlbeck

Peter Wahlbeck & Mikael Reuter. PowerPoint show
60% Garv, 20% mys, 15% fniss, 5% chock!
På fredag med Martin.
Yes!
Återkommer förstås med en recension.


Andra bloggar om: peter wahlbeck, mikael reuter, powerpoint, humor

Åka tåg

Små små sammanhang är svårare att se än stora.
Jag sitter och stirrar framför mig på tåget från Jönköping och försöker tjuvlyssna på mina medpassagerare. Det går inte så bra.
Jag får använda ögonen i stället
vinklar, färger, tygets struktur.

Sverige schvischar förbi utanför fönstret.
En kille med en tysk bok sätter sig framför mig: Rolf Dieter Brinkeman "keiner WeiB mehr"

Träffar på Kim Andersson i Nässjö station. Sist vi sågs var på 34:e gatan i New York där hon var turist med sin familj och jag med min. Vilket sammanträffande. Hon känner nästan igen mig men blandar ihop mig med Mare Kandre (vilket är en ära- Mare är död men var oändligt mycket mer begåvad än jag.. det där kommer jag återkomma till) och jag märker att jag svansar lite för denna grande dame, säger bland annat att jag "leker journalist" och att jag "odlar mitt storhetsvansinne".
"Tönt " säger jag till mig själv efteråt.

Andersson tycker i alla fall att jag ska komma förbi Mosebacke någon måndag och det kanske jag gör. Hon är som Gloria i Psychonatus, en riktigt strålande primadonna. Skönhet, stil, begåvning. Hon älskar sin publik. I love it.


Andra bloggar om: tåg, poesi, kim andersson, mare kandre, göra sig till

alla pizzor 29:-

- Kan du göra tjock? säger hungriga gubben med underbett som sitter vid fönstret i restaurangen med fyra bord i pizzerian vid tunnelbanestation i Örnsberg.
-Okej, jag göra tjock.
Det verkar ha blivit nytändning här. Blommiga dukar, mer folk. Jag byter ut telefonnumret i mobilen till pizzeria Glada Hörnans med det här... tills vidare...

murk choklad

För sju år sedan kom han, 4,6 kilo tung och tre veckor för sent. I dag fyller han sju och han har fått nästan allt han önskade sig på listan. I kväll går vi på den italienska restaurangen La Cucina med hans pappa, pappas nya tjej, farfar, mormor, morfar, faster och kusinerna. Ville vet inget ännu. Jag har försagt mig massor av gånger men han verkar inte ha hört. Sorry syrrorna, ni är inte bjudna. Det blir så många som det är. Ni får komma en annan dag.

Crusing 2

Interiör – DAG -Mc Donalds

De svänger av med bilen och går in på en McDonald’s som är full med barnfamiljer mest. Gun o lena grimaserar lite. Gun går fram för att beställa, trängs bland ungar i overaller
Gun
Vad ska du ha?
Lena
Ähh, jag tror jag tar en el maco meny....ja det blir bra..med cola
Gun
Okej

Lena sätter sig vid ett bord. Gun kommer så småningom med maten. De börjar äta.

Gun
Och ingen kille har vi med oss i år heller…
Lena
Nej…ingen kille.
Gun
Man skulle ha bett någon ställa upp.
Lena
Ja.. vem som helst skulle ju funka.
Gun
Man kanske kunde hitta någon som man kunde övertala…
Lena
Mmm

Det kommer en kille sätter sig vid deras bord. Gun och Lena tittar på varandra i samförstånd. Gun uppmuntrar Lena att ta kontakt. Lena vänder sig mot killen.

Lena
Hej. Jag heter Lena, det här är min syster Gun.
Killen
Hej.
Gun
Hej. Gun
Killen
Robin
Lena
Jag har en lite underlig fråga till dig. Vi skulle behöva hjälp.
Killen
Ok.
Lena
Nu i eftermiddag ska vi till vår gamla mamma. Hon är förtvivlad över att vi inte har man och barn. Gun har precis gjort slut med sin kille som mamma aldrig har träffat. Nu undrar jag om du skulle ha ett par timmar ledigt. Ifall du kunde hänga med oss. Och låtsas vara
Guns eller min pojkvän.
Killen
Äh…Jag vet inte?
Lena
Jag vet. Det är en jättekonstig fråga. Men om du kände vår familj skulle du fatta. Hon bor tio minuter härifrån. Det skulle ta max en timme en och en halv där. Vi kan pröjsa till och med. Annars kommer morsan bara sitta och grina hela lunchen. Hon är helt besatt av män, tanten.
Killen
Vaddå, ni skulle betala mig för att följa med på en lunch och inte säga något?
Gun
Ja. Enkelt va. Du får femhundra spänn. Sen släpper vi av dig var du vill.

Killen tittar än på den ena än på den andra kvinnan.
Killen
Kör till, varför inte. Ni verkar ju lite smått galna. Men det är okej. Jag har inget för mig i eftermiddag.
Lena
Toppen! Kul! Du har räddat oss.

De äter upp och småpratar bland alla barn och clowner.De lämnar restaurangen. I dörren möter de en ensam pappa som bär på en baby. Gun gör ett tecken till Lena som höjer på ögonbrynen.

Lena
Baby får vi ta nästa år. I fall hon lever då förstås.

Bloggen är en glaskoffert

Ja ja ja, jag lägger maniskt upp en massa text.
Tre inlägg på en halvtimme.
Det är som i Om författares ekonomi
Fast kofferten är genomskinlig, inte på vinden

Nu ska jag tjäna lite pengar

Cruising

En tjock kvinna kör och en smal kvinna sitter bredvid i en bil. De har radion på. Den spelar musik. De är tysta och lyssnar. Plötsligt pekar Gun, den tjocka, på någon där framme.
Gun
Kolla ta mig fan om det inte är Björn Borg som går där.
Lena
Var var, han som kommer springande mot oss?

DUNS.
De har kört på personen. De kör vidare. Stänger av musiken. Tysta. Neutrala.
Lena
Hur har det gått med hans affärer? Underkläder och väskor var det väl
Gun
Jag tror han stängde butiken mitt i stan för ett tag sedan. Jag vet inte. Däremot har han Börje Salming, ishockeykillen som säljer underkläder, en reklam nu för trosor som är märklig.
Det står något om skitbilligt eller nåt sånt där i annonsen- funkar inte med "trosor" och "skitbilligt".
Lena
Jag vet. Jag har också sett den.

De är tysta en stund.
Lena
Jag undrar om vi får kassler i rommertorpfgryta med kapris och grädde. Hon älskar att laga det. Jag tycker kassler är ofräscht.
Gun
Jag vet. Man får alltid det. Eller strömming med tomat och dill
Lena
Usch. Jag vet. Kan vi inte svänga av vid Mc Donalds där framme och käka något innan.?
Gun
Jo. det gör vi. Vi har gott om tid.

Tjugonio och morsk

Jag lovade en välklädd ung man att skriva en dikt
Den skulle handla om vikten av att döda fadern,
det vill säga Ingmar Bergman,
för att svensk film återigen stolt
skulle rulla genom projektorerna världen över.

Men det blev ingen dikt

Däremot blev det en stor upplyst skylt uppe på Lincoln Center Cinema
där det blinkade: NEW SWEDISH CINEMA
och kön utanför ringlade sig långt ned på avenyn

Den nya svenska filmen hade kommit!
Sverige var återigen en stormakt
Ingmar Bergman: ett cineastiskt minne blott.

Jag ringde en knarkare och duktig litteratör,
för jag tyckte han skulle skriva första manuset
"höördu, bergman måste dö, sen kan svensk film blomstra."

Men han var både trött och feg, han hade fått kyssa gubbens kappa.
"vad ska det vara bra för-han har ju bjudit mig och horace på sin fest" Alltså:
Ingen krigare, ingen homo ludens.

Tönt.
Ajö.





Andra bloggar om: ingmar bergman, dikt, film, morskhet

De offentliga tystnaderna

"Journalister brukar ju också självcensur. Ibland av rädsla, ibland av taktiska skäl. Man kan bli utvisad annars. Och även i länder med fri press finns tabun och olämpliga ämnen. Man ska lyssna till de offentliga tystnaderna"

Ryszard Kapuscinski intervjuad i DN idag

Skinniga Våldsamma Viggo

A History of Violence av David Cronenberg var så bra att jag vaknade mitt i natten och var tvungen att se klart den( ja, jag somnade mitt i den- trots att den var bra- så trött var jag.)
Sexscenen i trappan var strålande eller vad man ska säga utan att låta alltför brutal.

Viggo Mortensen är verkligt närvarande och sexig och Cronenberg överraskar som vanligt. När filmen börjar tror man att den ska handla om två bad guys som just ska till att terrorisera en juste familj men den ”justa” familjefadern Viggo har ihjäl dem efter tio minuter.

I Cronebergs världar känner jag mig alltid väldigt osäker. Jag undrar om fotografen kan vara nyckeln, mycket centralperspektiv. Peter Suschity heter han och han har fotat Crash, Naked Lunch, Dead Ringers bland annat.

Storyn är egentligen väldigt banal: det förflutna hinner alltid ikapp en. Och den är konservativ så till vida att kvinnans kärlek räddar mannen och family values rule. "Ett riktigt westernslut", sa min man.
Men ändå verkligen sevärd. ”Bro-ham” kallar Viggos brorsa (William Hurt) Viggo för.

Och min egen "bro-ham" ska jag snart se på Stadsteatern. Det ska bli "Babydrama" av Susanne Osten kl två. Min kompis spelar och min bror spelar med i den. Min bror ser jag aldrig för han vill inte ha med sin familj att göra av diverse skäl.

Det var min kompis som bad mig komma. Jag ska i alla fall köpa två blombuketter. Och jag vet inte om jag saknar honom längre…fast en gång betydde han väldigt mycket. Jag hade inte kunnat alla Zappatexterna från ”You are what you is –plattan” om det inte var för honom.

"she is the old lady
from the society pages
in a small town somewhere
i used to be
she run the paper and a bunch of other stuff
that didn´t appeal to me"

Men som vi alla borde veta om vid det här laget: de enda relationer som räknas är de som bygger på frivillighet.


Andra bloggar om: Film, A History of Violence, David Cronenberg, Viggo Mortensen, babydrama, frank zappa, broderskap

Valet 2006- vem ska bo i hyresrätten?

Jag bor i en hyresrätt som ägs av Stockholmshem. Vad gäller boende så är jag en av Stockholms förlorare: den som har råkade bo i rätt lägenhet vid rätt tidpunkt blev rik - i alla fall på papper.

I mitt förra hus ville fastighetsägaren sälja lägenheterna till oss. Jag var för- men mina grannar tyckte det var omoraliskt att värden själv skulle tjäna pengar så det blev inget. Om det hade gått igenom så hade jag köpt en lägenhet för 300 000 kronor som i dag skulle varit värd nästan 2 miljoner.

Som det är i dag så har jag svårt att påverka mitt boende: Min familj som består av fem personer skulle behöva en större lägenhet eller ett hus: men det har vi inte råd med. Vi skulle också ha svårt att hosta upp med 15-16 000 för stora nya hyresrätter som ibland dyker upp på bostadsförmedlingens hemsida.

Teoretiskt sett så vill jag leva i en stad där det både finns hyresrätter och bostadsrätter: för att jag tror på ett icke-segregerat samhälle och att fattiga och rika ska bo sida vid sida. Men vem ska vara fattig, vem ska bo i hyresrätten? Inte jag helst. För hyresätten har ju inget värde- och den ger mig ingen frihet att välja mitt boende.

Men är det då inte mest rättvist att göra bostadsrätter av alla hyresrätter? Så har ju vissa forskare (t.ex Jerker Södelind på KTH) resonerat till exempel i miljonprogramsområden som en metod att bryta den cementerande segregationen där och öka den sociala rörligheten.

Så vilket parti gör bostadsrätter av mitt kvarter? Så att jag också blir en vinnare.

Eller: vilket parti övertygar mig om att jag INTE är en förlorare, att det är något FINT och praktiskt att bo i hyresätt. You tell me.

Andra bloggar om: bostadspolitik, segregation, valet 2006, politik

Två vinterbilder och en av mormors hundar

Är det Daisy?
Mimmi?
Asta?
Bubblan?
Julia?
Kenzo?
Rosen?
Mirre?


Gnistan?
Mitsy?

Nutq II

Qurb är en fisk men också det arabiska ordet för att komma närmare. Fatima Mernissi är en mästare på att tillaga qurb och att kombinera de rätta kryddorna. Hon påstår att hennes qurb tajín bidragit till hennes yrkesmässiga framgångar eftersom alla hennes kollegor på universitetet gärna delar med sig av sina kunskaper ifall hon bjuder dem på mat. Hon tillagar fisken med färsk koriander, färsk ingefära, vitlök och nypressad olivolja från en bergsstad nära Tanger. Åh, jag vill resa dit. Jag vill äta qurb tajín.

Jag gillade den där boken dess brister till trots. Jag gillar henne. I sista kaptitlet försöker hon köpa en kjol i New York och inser att utseendefixeringen är den västerländska kvinnans slöja.
Det finns nämligen inga kjolar i hennes storlek. Hon hänvisas till en specialaffär.

Hon ser sig omkring i varuhuset och upptäcker att alla kvinnor i hennes egen ålder (typ sextio) ser ut som tonåringar. Sen citerar hon lite snabbt Bourdieu o Naomi Wolf och säger att bekymmer över vikten leder till "sammanbrott i självaktningen och känslan över att vara effektiv". Hon återvänder till Cassablanca och tackar Allah för att han besparar henne "storlek 6 haremets tyranni"

Nutq

Snart klar med Fatima Mernissis bok "Shahrazad reser västerut". Den är slängigt kåserisk och ibland märkligt högtravande och dunkelt skriven (eller översatt?) men hon pekar på flera intressanta saker i vår kultur. Hon skriver om sagoberätterskan i tusen och en natt, Shrarazad som hon anser är en kvinnlig förebild.

Den ursprungliga Sharazad är enbart intellektuell och det är det mest väsentliga i hennes dragningskraft. Hon överlever inte i kraft av sin sexuella dragningskraft på sin man utan på grund av sin intellektuella färdigheter.

Om jag förstår Mernissi rätt så menar hon att den västerländske mannen ända sen Immanuel Kant gjort kropp och bild av den västerländska kvinnan, vilket inte den muslimske mannen har. I muslimska länder får kvinnor och bör kvinnor både vara vackra och smarta. (?)
Här i väst får vi visst bara vara det ena eller det andra. Och just därför att den muslimske mannen fortfarande anser att vi kvinnor är så smarta, farliga och snygga så tycker han det är lämpligt att hålla oss i schack inomhus. Muslimska kvinnor bär slöja- men vi bär ett annat ok: vi bär männens bilder av hur vi ska se ut och är minst lika ofria.

Så: om den västerländske mannen respekterade oss lite mer så skulle även vi vara inlåsta, eller hur?

Lite sköna arabiska uttryck:

lawami= glimtar av insikt (som man kan få om man tex umgås med främlingar)
hubb=kärlek
hawa=erotisk lidelse
mushákala=samhörighet
ilf=böjelse för att hålla relationen vid liv
nutq=kvinnans mäktigaste erotiska vapen: att tänka i ord och hennes förmåga att ta sig in i mannens hjärna genom att välja omsorgsfullt valda uttryck

Men det allra mest spännande: min barndoms absoluta favoritsaga "Svanhamnen" finns i den arabiska litteraturen som "Kvinnan med fjäderskruden".

Hon kom
hon var människa ett tag
Sen drog hon

nu är det bråttom hem till sjuka olle
jalla jalla

horror vacui!

Horror vacui! Läskigt med tomhet, varför tycker "sjuka" människor det? Och varför tycker tex. amerikaner det? Marknaden gillar ju inte heller tomhet. Det som är tomt ska fyllas! Varför anser vi att dagstidningarnas layout är frisk? Bara för att det är ett par centimeter vitt runt längst ut? Den som fyller hela pappret med krumelurer= sicko

Här luktar det man minsann!

Om det är någon som har glömt bort hur män luktar och vill påminnas om det
så föreslår jag ett besök på tidskriftsbiblioteket bredvid Stadsbiblioteket på Odengatan.
Där sitter det man efter man efter man och läser olika tidningar och tidskrifter.
Och inget ont i det.
Jag blev bara så full i skratt av lukten.

Judisk statsminister- varför inte?

Den svenska regeringen bestämde sig på nittiotalet för att arbeta för kulturell mångfald och mot rasism genom att hålla minnet av förintelsen levande. Fair enough.
Man gav ut en bok 1999: "Om detta må ni berätta" som handlar om förintelsen.
Man instiftade en ny myndighet "Forum för levande historia" och utnämnde historikern Heléne Lööw till överintendent.

Och vad tror ni denna myndighet behöver för att få fortsätta existera? Jo: antisemitism.
För utan antisemitism har myndigheten inget existensberättigandet. Så för att bevisa att antisemitismen när som helst kan visa sitt fula tryne även i vårt land så skickar myndigheten med jämna mellanrum ut enkäter som svenskarna ska besvara. Av enkätsvaren gör man rapporter och och pressmeddelanden som förstås hamnar i medierna. I dag till exempel i DN "Var fjärde svensk vill inte ha en jude som statsminister"

Här står det bland annat att det finns en tradition av att bagatellisera antisemitism i Sverige och att mytbildningar om judars makt kan bli synnerligen farliga i tider av politisk eller ekonomisk kris...
Menar det på allvar att de tror att historien upprepar sig på det sättet?
Vilken otroligt naiv historiesyn. Tror de även att en liten misslyckad konstnär med mustach ska ta över vårt land?
Folkmord har inte bara med Holocaust att göra- det finns ju en massa moderna exempel på folkmord som pågått o pågår medan vi sitter här och pensionssparar och tänker på annat.

Och: Det verkar ju uppenbarligen som om 75 % av svenska folket kan tänka sig en judisk statsminister. Toppen! Har vi inte andra intoleransproblem? Kanske mot muslimer? Kanske mot psyksjuka?
Vems verklighet lever dessa statstjänstemän i undrar jag? Inte min.

Jag skrev själv ett pressmeddelande om den förra intoleransrapporten när jag jobbade på Ungdomsstyrelsen. Min rubrik var: "Nästan alla unga toleranta" för det visade sig nämligen att 95 % av alla ungdomar var det. I alla fall mot folk från andra länder.

Och visste ungdomarna inte innan att det fanns skäl att vara intoleranta så lärde de sig det av Forum för levande historias enkät när de tvingades ta ställning till påståenden som:
”De flesta muslimer är säkert hyggligt folk
”Det skulle vara helt okej att bo granne med en skötsam jude” och
”Det är alldeles för många homosexuella i Sverige”.

Snacka om kontraproduktiv myndighet. Jag blir galen.

Andra bloggar om: forum för levande historia, antisemitism, helene lööw, judar, muslimer, homosexuella

Se även kritiken framförd av Ulf Bjereld i SVD och Peter Esaiasson i DN

Bobby på sjöns botten

Döda barn flyter i vatten, döda familjer hittas i låsta containrar som färdats över jorden, Bobbysar hittas på sjöars botten, adoptivbarn tvingas slicka upp sitt eget kiss. Rubrikerna på kvällstidningarnas nätupplagor vittnar ofta om en verklighet som jag inte står ut med.

Jag blir galen när jag läser sådant och ibland när jag skriver så dyker dessa barn upp i texten.

MEN problemet är att det aldrig blir några bra texter. Det blir moralism.

Det blir: här sitter en välmående sentimental människa i ett hörn av världen och påpekar duktigt att det finns barn som dör i Nordkorea just nu. Eller i Växjö. Eller i Nigeria.

Jag tror inte på Gud och det finns ingen mening med livet annat än den vi själva skapar. Människoliv är i sig inte värda något. Ett barn som föds är ett stycke kött. Det är vi som tar upp barnet som ger det värdighet och liv. Det föds ungar i parti och minut världen över. Många av dem har inget värde. Det är vi som bär dem som skapar värde.

För en poet som är troende är det enkelt; då ska poesin vara till tröst. Då finns det ju en mening med allt som sker. Då ska poetens röst bära när alla andra har rasat ihop. Men vem ska tröstas i Bobbys fall? Är det hans röst där på sjöns botten som jag ska skriva?

Häromnatten gick jag ensam hem från Street. Det tog fyrtiofem minuter och det var vackert och vitt och alldeles folktomt och då kom de döda barnen över mig. Jag försökte tänka på alla oss som inte hamnar på löpsedlarna. Att vi är så många.

Dansa med spädbarn

Det hela är mycket märkvärdigt

Jag sitter ofta på balkongen när barnet har somnat
Röker en cigarett och smygkikar på grannarna
Deras toupéer hamnar på sniskan
när de är ensamma hemma.

Jag hade lika gärna kunnat sitta i ett styrelserum
med kostym och gestikulerat med min vänsterhand
jag hade kunnat veckopendla till Bryssel,
kört Chevrolet Caprice
eller på något annat socialt accepterat sätt
fnaskat.

Men nu vakar jag över ett sovande barn.
Det är en hedervärd syssla
Barnets ansikte är verkligt

(Flytta paranteser 1999)

rena rama poesin

Mathimlen: Engrish

t&s

står för "tits and sand" och är ett hollywooduttryck för sexiga orientaliska filmer.

Lars Lundkvist, aka Favvo Lars Lundkvist:

Äril:
ett gammalt och innerligt ord,
för mig befryndat med födelse,
strömmingsfiske och tunnbrödsbak,

med sagor och spanska sjukan
och ett under-

en citronfjäril i november.



Typiskt Lundkvist att avsluta med ett mirakel i form av en insekt.

"Tjuka" var den första diktsamlingen jag läste av honom. Där finns en dikt om en spyfluga som är i samma rum som hans fru: "herregud hon är naken" slutar den dikten om jag inte minns fel.
Nu har jag lust att skriva en dikt om att Carin är ensam i huset i Aldeire och skriver långa brev hem som handlar om att mandelblommorna knoppas.

Men dikter hinner jag inte med: här ska hämtas barn, inhandlas påsar med chips: i kväll är det final "i Let´s dance". Alice ska rösta på Måns och Maria. Jag ska rösta på Anna och David.

Högstatus o Lågstatus

När tex Ingmar Bergman eller Woody Allen blir intervjuade i teve och sitter och är ödmjuka och pratar om livet så tänker jag att så där ödmjuk och klok vill jag också vara: helt rätt ingmar! Go for it woody!
Problemet är bara att man inte kommer någon vart med ödmjukhet:

Det är SEN man ska vara ödmjuk: först ska man vara ett arsle.

För tio år sedan hade jag hög status. Om jag stod i ett sällskap med exempelvis kulturjournalister så lyssnade de på mig och var nyfikna på mina tankar etc.
Men så sjönk min hype och NU när jag faktiskt HAR något vettigt att säga: tror ni
någon av dessa mediamänniskor som jag stöter ihop exempelvis på Riche i går kväll
är det minsta intresserade av mig som person? Helt uttryckslösa och tomma ansikten.

Och jag vet att dessa personer- om de skulle läsa något gott om mig på en kultursida i morgon- skulle förändra sitt beteende helt- och det äcklar verkligen mig- det är faktiskt nästan så att jag inte VILL utmärka mig och se deras insmickrande leenden igen.

Susan Sarandon kom in på dinern jag jobbade en gång och käkade frukost med sin lille son.
Hela stället lyste upp: alla andra gäster började bete sig supertrevligt mot mig och jag fick massa glada leenden och dricks. Vad fan är det med folk?

Skrämmande

Jag sitter näst längst bak i buss 65
Längst bak sitter fyra ungdomar
i tidiga tonåren
tre tjejer och en kille
Hela bussresan hör jag en av tjejerna
skratta och skratta och skratta och skratta
och skratta
och till slut undrar jag vad det är för fel i huvudet
på henne för det finns inte den minsta lilla
lycka i det skrattet
inte heller någon hysterisk ton av undertryckt
sexualitet och tonårsvanmakt
som också är vanligt
utan skrattet är alldeles dött och ihåligt
och hon får inte heller något medhåll
från sina kompisar utan hennes skratt
ekar så ensamt
hon blir aldrig befriad


Jag hoppar av vid Karl den tolftes torg och passar
på att vända mig om. Och då ser jag för första gången
vem som fortfarande skrattar
och allt blir så sorgligt

Saker jag blir glad av

När dagsljus faller på ett ovanligt sätt och lyser upp oväntade saker.
Ett tak här en skorsten där.
Husväggars struktur.
Husväggar.
När ljus faller på husväggar.
När färgen på husväggar förändras av ljuset
När det åker förbi hyrda minibussar fulla med glada konstskolestuderande ungdomar.
När det brinner över hustak och fönstergluggar i solnedgången

Dorinel Marc, Magnus Bärtås, Elis Eriksson, Felix Gmelin, Natalie Djurberg. Med flera.

Fakta man växte upp med

Man får inte bada inom två timmar efter måltid. Då kan man få kramp.
Man får inte äta snö. Då kan man få maskar i magen.
Man får inte tvätta håret med tvål. Då torkar det aldrig.
Man får inte raka armarna. Då blir man blir som en varulv.
Man får inte titta i kors. Då kan ögonen fastna.
Man får inte hoppa i lövhögar. Då kan man få polio.
Man får inte ljuga. Då kan man få svart prickar på hjärtat.
Man får inte vara elak. Då kan det växa ut horn i pannan.
Man får inte ha nylonstrumpor på vintern. Då kan de fastna på benen.
Man får inte äta sent på dygnet. Då kan man bli tjock.
Man får inte skrämma någon. Då kan den personen börja stamma.
Man får inte gå ut med blött hår när det är kallt. Då kan man få hjärnhinneinflammation.
Man får inte svälja tuggummi/äta vindruvskärnor. Då kan det fastna i blindtarmen.
Man får inte bita på naglarna. Då kan de fastna i blindtarmen.
Man får inte svälja tuggummi. Då fastnar det i blindtarmen.
Man får inte svälja kork. Då följer det med blodet och proppar igen hjärtat.
Man får inte läsa i mörker. Då förstör man ögonen.
Man får inte ta av sig mössan på vintern. Då kan man bli dum i huvudet.
Man får inte leka med tändstickor. Då kan man kissa i sängen.
Man får inte äta starkt kryddad mat. Då förstör man magen.
Man får inte klia sig i skrevet. Om vinden vänder och tuppen gal kan man aldrig sluta.
Man måste borsta håret. Annars måste man raka av allt.
Man får inte suga på håret. Då kan det bli hårbollar i magen som aldrig kommer ut.
Man måste skölja frukt. Annars får man mask i magen.
Man måste klippa håret. Då blir det tjockare och finare.
Man måste vara noga med att torka sig i nacken efter ett bad. Annars kan hjärnan bli nedkyld.
Man skall inte äta choklad. Då kan man få finnar.
Man skall inte ha silverörhängen på sig vid minusgrader. Då fryser de fast i öronen.
Man skall akta sig för subliminal information. Annars påverkas man.
Man kan lägga en tand i Coca-Cola över natten. Då försvinner den.

(Tack till Svidén för sammanställningen!)

Fler fakta emottages tacksamt


Andra bloggar om: barnuppfostran, listor, skrämseltaktik, myter

Människa! Förarga dig icke

Var hemma hos min gamla tysklärare i dag och pratade skolpolitik inför ett jobb jag gör:

Han var sig lik. Det var 25 år sedan sist.
durch fur gegen ohne uhm....aus bei mit nact zeit von zu...ich habe deutsch in die schule gelernt.....rote weine is fur knaben eine von den besten gaben....MENSCH ergere dich nicht (den är bäst förresten, det sa alltid morfar) Men det är nog Goethe från början: det mesta är Goethe men det bästa är oftast Nietzsche..."ta med dig piskan när du besöker kvinnorna" eller vad sa han

Hej då

Vi smörar

Clemens Poellinger SVD: "Minsta gemensamma nämnare för många privatlivsbloggar är att de blir självporträtt. Ofta med illa dolt syfte att framställa sig själv så fördelaktigt som möjligt och sedan inbjuda dem som passerar förbi på nätet att skriva bekräftande kommentarer."

Yepp...så är det. Och jag ser faktiskt heller inget fel med det.
Kommentera gärna bekräftande nu.

vad Dietrich sa till JFK

Hemma med sjuka V- var på Willys och handlade och köpte "Ensam Hemma" som han nu ligger och kollar på i storasysters rum...Det är så vackert ute. Tog en bild av en husvägg och skuggan av ett träd.
Hämtade också "the Complete New Yorker" på posten..alla nummer från 1925 fram till nu! Och mycket snart ska jag äntligen få reda på vad det var Marlene Dietrich sa till John F Kennedy när hon lämnade Vita huset efter en natt med honom 1962 (?)
Han följde med henne till hissen mitt i natten. Hon klev in. JFK frågade något som hade med hans far att göra, hon hade nämligen haft i hop med med honom också många många år tidigare...och hon svarade.......något supercoolt...som jag inte kan erinra mig.....men snart så ska jag få veta.....återkommer i ärendet.....



Andra bloggar om: marlene dietrich, john f kennedy, new yorker,

My 8th Avenue Kings- part 5

Skinny George has gone all melancholy and actually become skinny. He is the current night manager at the Penn Bar. He got is name to allow people to tell him and his boss apart. George Melis is XXL but no-one ever calls him Fat George. He does get called Sulky George once in a while because of his temper. But the less obese George is called Skinny George and everyone in the neighborhood knows who you mean. He used to be a furrier and would come here as a guest, but now he’s quit the business.

“There’s no money in the trade anymore. And besides, I’m old and tired.”, he says with melancholy eyes.

Skinny George was one of the Greeks who came here on special permit in 1962 because he was a skilled fur finisher. Now he works the night shift at the Penn Bar.
“Working at the Penn is good for him”, says Sulky George. “He used to be here all night before anyway and spent all of his money. Now he gets a salary and free drinks. And he doesn’t have to get up in the morning and stitch furs. I take care of the drunks in this neighborhood. I assume responsibility, ha ha.”
My old workplace The Penn Bar has replaced the Swedish and Finnish barmaids and has a Spanish look these days.

When I was working there we even celebrated the Swedish Lucia on December 13th. Everyone dressed up in white robes and white paper cone hats, marching up and down 8th Avenue singing Christmas carols. I remember being stopped by one of the black inhabitants of the flop house next door, the Vigilante Hotel. He thought the KKK had come to town.
Then there were poetry nights with all the regulars sipping their Dewars and waters and listened politely to long readings of poetry in Swedish. But the Swedes didn’t stay.

The Hispanic cocktail waitresses are young and pretty and they don’t want to talk to me. On the other hand, the bar is full of men who do. Skinny George buys me a drink and I tip the bartender but it doesn’t buy a smile from the girl. Instead she gets up and starts dancing to the juke box. Grupo Niche: “Una aventura”. Skinny George suddenly decides she’s going too far, making too sexy moves, so he leaves the bar and grabs the girl’s shoulder.
“Get back behind the bar! Don’t make a disgrace of yourself!”
“Are you like a father to the girls?”, I ask him when he returns.
“Well, not really, but these Hispanics are just too wild. They can do what they want in their free time, but they have to behave in here. Look at them, they just can’t stand still.”

Further down the bar is a green-eyed girl with blondish hair. She’s kissing a tall well-groomed man in a suit, a Greek businessman. Skinny George notices them and whistles. The girl is another employee. She can’t do that! He hurries over and whispers in her ear. She pouts but obeys.
Garbage Mike, who came along with me here and is starting to feel his drinks, turns to me in confidence.
“Those Hispanics aren’t like you and me. They love to dance, eat, make love – and that’s all. No conversation, like you and me. We’re on another level. We got class!”
Mike’s tired now and sways a little. We say goodbye and he goes to get his car. Before leaving, he says,
“You know what everything in this world is really about?”
“Love, maybe?”
“No, kiddo, money. Everything's just about money. Remember that.”


The waiters at the Estoril sit at the back of the place eating Veal Parmigiana, breaded veal chops with cheese and tomato sauce. They share the day’s tips, only five bucks each because of the weather. Bangladeshi waiters are hard to get these days. They’re discreet, polite and speak good English. America has a new generation of servants. I ask the waiter Sol why they all have Spanish names even though they’re from Bangladesh.
“George gave us our names.”
“George named you?”
“Yep.”
“So what’s your real name?”
Sol takes out his wallet and shows me his American Express. It says Abdul Sattar Chowdury.
“What about the others?”
“Marko’s name is Anwar Islam and Lou’s is Mohammed Alal Hossain.”
“Hmm…”
Lou’s been in the US for two months, and I ask him why he came.
“I taught math and made fifty dollars a week. Then I won the Green Card lottery and came here.”
“Are you staying?”
“I don’t think so. I make a lot of money, but no, I don’t think so.”
“Why not?”
“I don’t know, wouldn’t want to raise a family here.”
“How much are you making now?”
“Fifteen dollars a shift – twelve hours – and tips.”
“What’s the tips like?”
“Depends, from five to twenty dollars at lunch, twenty or thirty in the evenings.”
“How many days a week do you work?”
“Five or six. And from three to half past five it’s quiet, we just sit here. And we get good food.”
“What’s it like to be a Moslem in the US?”
“Oh, there’s endless prejudice about us. TV and the papers make Moslems out to be all terrorists. But what can you do? We’re here to work. That’s it.”
Nick the old waiter who started three days ago happens to walk by.
“Don’t talk to the riffraff, miss Jenny. You’re much better than them.”
And he turns to Sol. “Don’t you see, this is a classy lady! A lady of breeding and poetry. Much too good for you!”
Sol shakes his head at me tiredly. “The old man is crazy.” After Nick’s left he says,
“He’s too old to be a waiter. He forgets things, and he’s slow.”
“How old is he?”
“He says he’s eighty-eight.”

The atmosphere in the Estoril actually hasn’t been good since Nick started. George watches him constantly and Nick himself has a bossy attitude, not at all as servile and discreet as the Bangladeshi. Neither the boss nor the other waiters like him. It’s only a matter of days before he’ll get fired, says George, who’s waiting for an opportunity to vent his anger at the newcomer. If I want to talk to him I have to do it now.
“Have you been a waiter for long?”
“Off and on for all of my life, Miss Jenny. Despite my great age I have also participated in courses in political science at Columbia University. But studying costs, so I have to support myself in this demeaning manner.”
“The other waiters tell me you’re eighty-eight years old.”
“That is correct. Believe it or not!”
Nick shows me his driver’s license. He was born in 1910.
“So do you think you've got a good job?”
“Waiting tables? No, I can't say I do! This is a job for the lower echelons. No one discusses anything here. In restaurants, no one discusses politics or philosophy – just food and money. And how much did we make today? Five dollars! It's awful! The customers are decent enough, I suppose, but the owners are terrible. Tycoons!” Nick makes a face.
George snarls from the bar and Nick rushes off, with his back bent. Cowed, but wearing a grim and false smile. He's a proud man who only feigns subordination. And unfortunately he is not a good actor. Nick reminds me of Smerdjakhov, the Karamazovs' wily valet. Nick returns from the bar and sits down with a bottle of water.
“But what can you do? Beg for small change on the Upper West Side! I've got to work.”
He points at the glass of water.
“This is my lunch. All I ever drink. I'll be on Letterman on September 11th to talk about my diet.”
“You only drink water?”
“Yes, and I eat yogurt and honey that I mix to the right consistency every evening. It's got to be Greek honey – not because I'm Greek but because I've discovered that it's the best kind. Three years ago I used to weigh 350 pounds. I've kept this diet for three years now. It's my invention and my pride. Not being dependent on food. People are like animals if they don't get food. But not me. I have liberated myself from taking pleasure in consuming human nourishment.”
“But why are you doing it? To live longer?”
“No, this isn't about living longer. I may have a year or two left on Earth. It's more about personal pride in handling a diet that few could master. It's about discipline!”
“Don't you miss food?”
“Yes, Miss Jenny, I'm only human. Sometimes I miss a cigar or a glass of brandy.”


George is the big businessman in the neighborhood. He has a house in Nyack and two well educated children and money in the bank. He started at the bottom and worked himself upward. In an article about New York's immigrants I read that the Greeks who came to America in the 20th century weren't interested in upturning the establishment: they wanted to conform and become part of it. I ask George if this is true for him and he nods with satisfaction. He's happy with the capital he's amassed.
“How much are you worth?”
“Well, a couple of millions.”
“Do you think you will sell the Estoril one day?”
“I'm thinking about it. Maybe retire in a while.”
“But when they build the Yankee Stadium here in Chelsea, the area will become more attractive. You could make even more money then.”
“Nah, that'll take ten years. By then I'll be too old.”
“What would you do after retiring?”
“Don't know. Either stay here and keep an eye on the businesses, or go to Greece.”
“Why not retire now – you've got money enough?”
“No, I'd like to make a bit more!”
“But what keeps you going? The kids are grown up, you could live well, I mean, soon you'll be dead.”
“Yeah, but I'm thinking of building myself a monument with my name on it.”
“What kind of monument?”
“I don’t know, some kind of temple maybe where people could worship me, ha ha.”
“How about doing good instead? You could build a school in Greece or that sort of thing? Go all soft and philanthropic in your old age? Like George Soros?”
“George Soros is an asshole! He made his money at currency speculation! That's unethical! Nah, look at Bill Gates, he got rich by making inventions and building an empire, he's good.”
“OK, but I was asking what you're gonna do with your money.”
“I don’t know.”
George clasps his hands behind his head. The conversation amuses him. I have his ear, which is a rare favor and of course a requisite for being here at all.
I can tell that everyone in the restaurant is sort of afraid of him. Even his own kids. When George erupts, no one breathes, and everyone constantly adapts to his mood. He beckons at Sol, who arrives lightning-like and takes his order. Soft-shell crabs, fried potatoes, salad with blue cheese dressing, bread and butter. Sol jogs downstairs to the kitchen clutching the slip and returns with salad and bread.
George starts eating, a napkin around his neck. Eating makes him tired, afterwards he'll take a nap in his chair by the door. His voice is muted.
“So how come you came to America?”
“I came here from Germany in 1967 with two empty hands after working on a ship for a few years. A lot of Greeks wanted to come here. We wanted to make money and get a good life.”
“What were your plans?”
“Get a job, get rich, raise a family. I started out as a waiter. In 1974 I bought this place with borrowed money. It took me years to get out of debt, before I knew it almost thirty years had gone by. So suddenly I'm sixty!”
“Ever wonder what your life would have been like back in Greece?”
“Oh yeah, I have friends and family there, brothers and sisters, most of them have retired now. They sit under the olive trees, drinking retsina. Pretty good life, peaceful.”
“Wouldn't you like that as well? Taking it easy, instead of working 'til you drop?”
“Yeah, if I sell, I'll might go to Greece with Garbage Mike and stay for a while. I'll leave my wife here, ha ha.”
“But what really keeps you going?”
“Money, of course. Wanting my kids to have better lives than I had. And as I said, it took almost thirty years to get out of debt. Time just passed. I've always just been working.”

By Jenny Morelli
translated by Martin Rundkvist,
first published in ETC 1998 (Sweden)

Obsolete?

Lika bra kanske att ta bort ALLAN LÖÖF 93 som länk
Sista bloggen var ju 15 januari....

Storfrämmat

När Virtanen skrivit om bloggen i AB
svepte det in en hel hord med läsare här
och plötsligt kändes som om hela huset var fullt med främmande
vad kan jag erbjuda? ....sju sorters kakor...kokkaffe ...chips..
Med all respekt: lite skönt att de flesta verkar ha rusat vidare...

Familjen är ett svart hål

Sa han inte det? Killen i filmen "Ice Storm"
Så sant
Alla är osams
Ingen gillar någon egentligen, alla är sura och tävlar
och är ogina
Så är det

Och eftersom man nuförtiden tillhör de vuxnas skara (dvs förövare och inte offer)
så har man ju totalt ansvar för att alla ska bli sams, alla ska säga justa grejer
och vara snälla och nöjda. Skit


Andra bloggar om: the ice storm, familjen, offer, förövare,